<anforande>
<dok_hangar_id>2348029</dok_hangar_id>
<dok_id>GS09135</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:135 Onsdagen den 8 juni</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>135</dok_nummer>
<dok_datum>2005-06-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2004/05:629 om äldre i arbetslivet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>5B540860-02DE-4757-923D-1BB0AD385EFA</anforande_id>
<anforande_nummer>112</anforande_nummer>
<talare>ANNA LILLIEHÖÖK (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! För så där 10-15 år sedan utmålades det fortfarande som ett mål att kunna ha evig semester, kanske i solstolen på Mallorca, efter 55. Så är det inte längre. Många äldre vill arbeta och ser inte längre overksamhet som ett mål, tack och lov.
De äldre behövs också. Ålderspyramiden har blivit uppochnedvänd, och för att vi inte ska få en krympande ekonomi med färre i arbete behöver de äldre tas till vara i arbetslivet.
Problemet är att det är mycket svårt för äldre att få arbete. Uppfattningar har befästs på ett olyckligt sätt, till exempel att kostnaderna är höga för äldre arbetskraft vad gäller avtalsersättningar för dem som är över 40, och för dem som är över 55 var det de förmånsbestämda pensionerna. Detta har förändrats, åtminstone till en del, men attityderna består.
Anledningen till min interpellation är att jag menar att det är viktigt att just den del av arbetslivet som styrs av staten kan föregå med gott exempel.
Sverige har förbundit sig att om ett och ett halvt år genomföra EU:s direktiv mot åldersdiskriminering. Jag menar att man redan nu måste fundera över hur man agerar. Jag tycker till exempel att det är ett olyckligt steg i utvecklingen när utflyttning av verk och myndigheter får som resultat att äldre kommer att bli de som i första hand avvecklas och förtidspensioneras på det ena eller det andra sättet.
Jag tycker naturligtvis att det är glädjande att man i staten har många äldre. I den meningen är det ju bra. Men problemet är när vi tänker för mycket i balanser mellan olika grupper. Det är då man lätt kommer in i tänkandet att man ska arbeta med ålderssammansättningen. Det blir ofta, tyvärr, ett sätt att säga att arbetsgivaren prioriterar yngre personer. Därmed kommer vi att diskriminera äldre. Om vi däremot försöker se till individen menar jag att vi ger alla lika chans och att kompetens och erfarenhet kan prioriteras. Staten skulle kunna gå före även om det leder till att tänkta balanser, som sagt var, inte kommer att uppnås i första hand.
Jag vill återigen upprepa min andra fråga, vad man har vidtagit för åtgärder för att äldre ska kunna vara kvar i tjänst och inte minst nyanställas i statlig verksamhet.
</anforandetext>
<intressent_id>08644719105</intressent_id>
<rel_dok_id>GS10629</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>116586</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS09135/#anf112</protokoll_url_www>
</anforande>
