2348029 GS09135 Riksdagens protokoll 2004/05:135 Onsdagen den 8 juni 2004/05 135 2005-06-08 00:00:00 Svar på interpellationerna 2004/05:584 och 589 om förtidspensioneringarna interpellationsdebatt 12FCBC52-A6CB-4E07-9DA5-8C24FD9F5AE7 105 SVEN BRUS (kd) kd Fru talman! Jag har talartid kvar, så jag kommer till ansvarsfrågan, var lugn. Jag noterade dock att den fråga som jag ställde om tilltron berörde inte statsrådet med ett ord i sitt inlägg, men statsrådet har också talartid kvar. I mitt förra inlägg handlade det mycket om statistik och allvaret i utvecklingen. Jag tycker faktiskt att utvecklingen är allvarlig, både statsfinansiellt och för de människor som det handlar om. Främst handlar det ju om människor. De enskilda individerna drabbas hårt av regeringens bristande politik och också på grund av bristen på tilltro till systemet. Det är många i dag, alltför många. Nu söker statsrådet tröst i en uppbromsad ökningstakt, ett minskat inflöde. Men det är en förfärande lång kö av människor på väg in i det som vi kallar för förtidspension. Som jag sade tidigare fungerar förtidspensionen som en inlåsning i ett system. Ytterst få människor hittar vägar ut annat än den dag de går i ålderspension. Man stängs ute från arbetslivet för all framtid. Detta är en fruktansvärd situation som många människor hamnar i och som de också, som vi hört här, ofta tvingas in i. Kön av människor i riskzonen är lång. Omkring 150 000 personer är sjukskrivna i dag sedan mer än 180 dagar. Av dessa är 107 000 sjukskrivna mer än ett år. Så ser riskzonen ut, alltså människor som är på väg in i det som vi i dag diskuterar här. Vad är det som fattas de här människorna? Ja, naturligtvis en genomtänkt rehabiliteringsplan och en effektiv rehabilitering. I dag erbjuds inte ens var tionde långtidssjukskriven en verklig rehabilitering, trots att statistiken visar att två tredjedelar av dem som rehabiliteras helt eller delvis kan gå tillbaka till arbetet. Många har dessutom drabbats så att de hamnat i springorna mellan samhällets olika aktörer. De har bollats från bord till bord. Med en samlad rehabiliteringsförsäkring av den modell som Göran Larsson föreslog för snart fem år sedan skulle flertalet säkert uppleva sig både sedda och åtgärdade i dag. I stället för att ta det samlade greppet har regeringen lappat och lagat med åtgärder hit och åtgärder dit, oftast i panik när man sett att utvecklingen har skenat i väg på ett område. Det är ett mönster som man dock kunnat se - och det kommer tillbaka i inlägget i dag också - och det är att det är arbetsgivarnas fel att det är som det är. Det är arbetsgivarnas ansvar att åtgärda. Synsättet kommer tillbaka också i interpellationssvaret, och jag har hört det förr i den här talarstolen. Arbetsgivarna borde kunna ta ett större ansvar för att anpassa arbetet till den för närvarande sjukskrivne medarbetarens behov. Javisst, vem kan utesluta att det inte kan vara så i många fall? Men är det verkligen det som är huvudproblemet när man ser till den dramatiska utvecklingen och när man ser till vilka kostnader som arbetsgivarna redan har genom medfinansieringsansvaret, som de fått av regeringen? Nu ska en särskild utredare se över rehabiliteringsansvaret i arbetslivet. Borde inte hon eller han främst se på hur den enskilda människan hanteras i en starkt sektoriserad rehabiliteringsprocess i dag? Är det inte det som är huvudproblemet? Jag vill inte frånta någon arbetsgivare ansvar. Jag tror att många, de allra flesta, känner det också. Men jag tycker att Hans Karlssons fokusering är oerhört ensidig. Hans Karlsson kräver att arbetsgivarna ska ta ansvar, men var finns regeringens samlade ansvar? Jag har ställt den frågan förr, men det finns tydligen anledning att upprepa den. Varför har regeringen till exempel lagt Göran Larssons förslag om en samlad rehabiliteringsförsäkring i byrålådan? Både Hans Karlssons eget LO, TCO och en rad andra aktörer tyckte att det var en bra idé. 0375671185701 GS10584 N 2010-01-01 00:00:00 116579 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS09135/#anf105