2347998 GS09104 Riksdagens protokoll 2004/05:104 Onsdagen den 13 april 2004/05 104 2005-04-13 00:00:00 Åtgärder inom kommunikationsområdet med anledning av stormen i januari 2005 över södra Sverige föredragning av utskottsärende med eventuell debatt A2BBBAB6-13DB-4F97-8159-441E55665BAD 146 ANDERS G HÖGMARK (m) m Fru talman! Jag hade tänkt att säga ungefär vad flera andra har sagt. Det finns väl någon sanning i detta eftersom så många fäster sig vid att det definitivt hade varit bättre om riksdagen samlat hade kunnat diskutera stormkonsekvenserna, det vill säga effekterna av skadorna på grund av stormen. Nu sitter här färre än 5 % av riksdagens ledamöter - det finns ett antal på läktaren - som nu ska ta del av och diskutera den största naturkatastrofen i Sveriges moderna historia. Jag har lite svårt att tänka mig att man i andra parlament i Europa skulle bete sig på det sättet. Eftersom nu i stort sett alla beklagar den här ordningen är vi väl bara ett offer för omständigheterna. Det finns all anledning att framöver fundera över vad det sätt som riksdagen hanterar frågorna signalerar ut till människorna - inte minst i de drabbade områdena. De skulle väl tycka att det var något märkligt om riksdagen med den låga närvaron föreföll ha så litet intresse för frågorna. Jag ska sedan förmedla en annan fråga, nämligen en fråga som jag ständigt och jämt, och säkert också mina kolleger från dessa trakter, får: Vet människorna i Stockholm - vad de nu menar, men de inkluderar säkert riksdagen, regeringen och myndigheter - egentligen hur illa det är i våra trakter? Jag försöker ge svar, och då ska jag uppriktigt säga att jag svävar på målet. Jag tror, uppriktigt sagt, inte att flertalet i Stockholm - vad man nu menar med detta - har klart för sig hur det ser ut. Några har varit på besök, och några har tagit till sig uppgifter, men jag är alldeles övertygad om att om man ska få en klar uppfattning om hur det förhåller sig, hur enskilda människor och företag har drabbats, måste man åka ned till dessa trakter, träffa människor av kött och blod, lyssna på deras berättelser och ta till sig. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt av riksdagens ledamöter under de kommande månaderna, i den mån de inte har gjort det, tar sig besväret att åka till dessa trakter i Småland, Blekinge och Halland och skapa sig en bild. Det ligger på något sätt i uppdragets natur när vi ska hantera Sveriges största naturkatastrof i modern tid. Nu har första fasen avvecklats, och människor har efter 4, 6, 8, 10 kanske 12 veckor utan telefon och el börjat återhämta sig något, med stora uppoffringar och framför allt till stora privatekonomiska kostnader, som de nu håller på att kriga med el- och teleleverantörer och andra om att få rimlig ersättning för. Man har varit inne på detta i debatten tidigare, och jag tänker inte gå in på det. Det är alldeles uppenbart att det finns ett radikalt behov av förändringar så att enskilda människor inte ska behöva drabbas på det sättet. Man kan bara rikta en tacksamhetens tanke till alla de enskilda människor, goda grannar, lokala nätverk, LRF-nätverk och försvaret som har gjort stora insatser. Försvaret har framför allt markerat att Sverige som nation har brytt sig om människorna i regionerna, och det har betytt mycket. Ett stort tack till alla dem som har gjort stora insatser på den lokala nivån. Nu är det skede två, nämligen att arbeta upp det virke som har fällts. Bara för att ge stockholmare och andra en uppfattning, och framför allt få fört till riksdagens protokoll, ska jag nämna den praktiska innebörden av detta. Bara i mitt hemlän Kronobergs län - ett av de mindre länen i Sverige - har 22 miljoner kubikmeter träd fallit. Krister Örnfjäder nämnde att 18 % av skogsinnehavet har fällts. Det är skador för 6-7 miljarder kronor. Det är virkesvärdet. Det innebär att varje enskild människa i vårt län kan sägas ha förlorat 35 000-40 000 kronor. Det är utslaget på varenda invånare. Varje skogsägare har förlorat mellan 500 000 och 600 000 kr. Flera tusen skogsägare har virke för över miljonbelopp liggande på backen. Det är uppenbart att det här får konsekvenser både för de enskilda människorna och för de lokala samhällena och så vidare. Det är en gigantisk utmaning att försöka rädda vad som räddas kan av det stormfällda virket. Jag kommer strax tillbaka till detta. Ett kuriosum i det hela, när vi talar om sårbarheten, är det transportslag som har klarat sig bäst. När stambanan stod någon vecka eller två, eller i alla fall något av spåren, när Kust-till-kust-banan stod i flera veckor, landade det första flygplanet på söndagsmorgonen kl. 6 eller 7 och var sedan i Växjö. Det är en av de kommunala flygplatser som vi så innerligt väl behöver och som staten definitivt har ett ansvar för att ge rimliga förutsättningar. Man kan le åt detta om man tycker att Högmark talar om flyget nu igen. Men man ska givetvis vara pedagog och visa värdet av det staten betalar pengar för, nämligen tillgången till dessa flygplatser. Framför allt är det Växjö, eftersom det passade logistiskt, dit det flögs in utrustning och personal från hela Europa, med frakt- och transportplan. Utan den logistiken hade det fördröjt för enskilda människor och för företag att få el och tele under dagar och flera veckor framåt. Där spelade alltså flyget en helt avgörande roll, genom att vara tillgängligt. På flygplatsen har de lärt sig sedan gammalt att röja, siktröja, så de har aldrig haft några problem med detta. Det är en lärdom man kan dra. Vilken lärdom man drar av det kommer vi väl att beskåda framöver i denna kammare. Jag tycker i alla fall att det är roligt att få illustrera med ett konkret exempel från verkligheten. Och den ska man ju lära av. Det är alltså en stor logistisk utmaning att arbeta upp virket. Här blir det ett väldigt test på samverkan mellan transportslag. Det är givetvis viktigt att de olika transportslagen, de olika aktörerna, får klara besked i god tid. Somt har varit bra, fru talman, och somt har varit mindre bra. Det hade inte behövt ta så många veckor att få klartecken för fordon för cabotagetrafik. Varje veckas fördröjning innebar och innebär att ett antal hundratusen kubikmeter fördröjs, och det är sådant som inte går att ta igen i slutändan - det virket är förstört. Varje transportslag är en så extremt trång sektion i dag. Det var också en något saktfärdig hantering av lagringstillstånden. Detta ligger inte formellt under trafikutskottet, men det är bra att vi blickar lite grann över utskottsgränserna. Det är ingen tvekan om att hade vi fått tidigare besked när det gällde lagring i vatten eller lagringsplatser med bevattning hade man kunnat planera sin logistik på ett mycket effektivare sätt. Fördröjningar vecka efter vecka skapar osäkerhet för de stora aktörerna, sågverk och andra transportörer, om hur och var man ska lagra. Detta är olyckligt. Det återfaller på det förhållandet att vi i Sverige har en benägenhet att låta kommunerna bestämma kanske väl mycket i sådana här situationer. Det är min uppfattning. På vägsidan är det ingen tvekan om att vägar nu körs sönder. Även om vi har haft en förhållandevis lindrig tjällossning, tack och lov, körs det nu sönder vägar, enskilda vägar och allmänna vägar, i en omfattning som är jättejobbig för själva virkestransporterna men också för de många tusen människor som i sitt övriga dagliga liv ska pendla med skolskjutsar, arbetspendla, barn och ungdomar som ska till dagis och fritis och till olika aktiviteter. De tvingas att i kilometer efter kilometer köra på en standard som aldrig hade accepterats någonstans i en tätort. Därför är det förvånande, Monica Green, när nu Vägverket ändå har gjort bedömningen att det behövs i storleksordningen 600-700 miljoner extra, att man inte vill leva upp till sitt rykte om att vara handlingskraftig - i vissa delar har man varit det, kan vi erkänna. Varför ska man sjabbla på detta sätt och inte snabbt kunna ge besked? Det finns många exempel, fru talman, där man har stängt av enskilda vägar just av det skälet att man inte vet om man får pengar för lagning. Då säger man att man för säkerhets skull stänger av de enskilda vägarna, eftersom man inte får besked om statliga pengar för extraordinära insatser. En fråga till Monica Green är givetvis: Vad ligger det för poäng i detta, att försvåra planeringen för de enskilda vägsamfälligheterna, för de kommuner som hanterar sina bidrag till enskilda vägar? Var ligger poängen i detta att man ska tvingas stänga av enskilda vägar, som är det yttersta blodflödet ut till de olika virkestravar som ligger ute vid vägarna? Jag förstår väldigt lite av det, men det skulle vara roligt för kammaren att få ta del av en fundering. Ärendet bereds i Regeringskansliet, säger Ulrica Messing i ett svar på en fråga. Jag förstår att det gör det, eftersom vi inte har hört någonting. Men frågan är varför man inte kan bereda lite snabbare och på det sättet underlätta för att rädda de virkesvärden som finns. Fru talman! Det är ingen tvekan om att det finns väldigt många människor som lider och har lidit kolossalt och känner en vånda inför framtiden. Man behöver i och för sig inte vara skogsägare själv, som jag - och råka trilla omkull på stockarna; det är farligt att vara ute i skogen, med eller utan såg. Många av dessa människor undrar med rätta hur framtiden ska gestalta sig för oss. Hemma säger man: Har det blåst ned mycket för dig? Ja, två tre, blir svaret. Det innebär 2 000-3 000 kubik på backen. Man kan snabbt omvandla detta, och då vet man att det ligger en miljon på backen. Det är helt uppenbart att det nu behövs ett kraftfullt riktat stöd till de enskilda skogsbrukarna, där en hel del av dessa komponenter, som stöd till skogsbilvägar, borde få ingå, som tidigare har nämnts här. Det är inte att subventionera skogsägare, utan det är att ge dem en rimlig ersättning för det långsiktiga arbete de har bedrivit. Karin Svensson Smith hade någon synpunkt på skogsbruk, liksom Claes Roxbergh. Karin Svensson Smith säger att det här är ett resultat, om jag uppfattade det rätt, av kortsiktigt skogsbruk, kortsiktiga vinstintressen. Gå ut till människorna i Småland och säg att nu ligger deras skog, deras 80-åriga granskog, där och att det är ett resultat av kortsiktigt skogsbruk och vinstintressen! Jag tror inte att det blir så väldigt många röster. Jag vet inte vilken gruppering Karin Svensson Smith ska kandidera för framöver, och det är väl ingen större risk att hon kandiderar just i Småland. Men jag är inte säker på att ovationerna hade varit monumentala om hon hävdat att just situationen där är ett resultat av kortsiktigt skogsbruk. Vi kommer säkert, fru talman, att få tänka om när det gäller både trädslag och annat. Jag var i går på en stor konferens som hette Samtal i stormens öga på Växjö universitet, där skogsforskningsinstitutionen hade samlat många människor som var intresserade av skogsfrågor. Många experter vittnade entydigt om att vi kommer att tvingas hantera skogsskötselfrågorna delvis annorlunda, men inte så radikalt annorlunda. Prognosen var att för södra Sverige kommer fortsättningsvis granen att vara det som spelar med naturen tillsammans med björken, även kanske i något annorlunda proportioner. Jag tror att man ska vara lite ödmjuk inför detta, därför att i grunden måste det finnas en möjlighet för de enskilda skogsbrukarna att få ekonomi på sin fastighet, om - med adress till både Miljöpartiet och Vänstern - människorna ska kunna leva kvar på den landsbygd som alla säger sig vilja värna om. Då krävs det också en ekonomisk bas för detta. Då krävs det också att skogsfastigheterna kan generera någon avkastning. Avslutningsvis, fru talman, kommer de inte att göra det under de kommande 10, 15, 20 eller 25 åren. Det kommer inte att finnas någonting att hugga där. Nu krävs det kraftfulla insatser från statens sida, att ge en rimlig chans att komma tillbaka med återplantering och med riktat stöd till skogen, så att vi i nästa fas slipper se en insektskatastrof, som kan drabba i lika stor utsträckning som den första fasen. Jag vet att några i talmanspresidiet har varit på besök i Kronobergs län. Talmannen gör ju länsresor, och jag hade tyckt att det varit väldigt roligt om nästa länsresa, eller åtminstone något av de kommande besöken, hade gått till Kronobergs län för att förhoppningsvis beskåda detta. Då skulle människor där se att det finns något ljus och hopp inför framtiden. Hittills har det varit väldigt mörkt. 0502353466300 GS01TU17 N 2010-01-01 00:00:00 112969 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS09104/#anf146