<anforande>
<dok_hangar_id>2347995</dok_hangar_id>
<dok_id>GS09101</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:101 Fredagen den 8 april</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>101</dok_nummer>
<dok_datum>2005-04-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kommunal demokrati och kompetens</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>7089EDE6-2D04-4240-B45D-7365389D2212</anforande_id>
<anforande_nummer>63</anforande_nummer>
<talare>HELENE PETERSSON (s) replik</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Även här har jag en personlig erfarenhet. Jag har stått ute på barrikaderna, samlat namn och stridit för att vi skulle få en kommunal folkomröstning, och mitt fullmäktige sade nej. Jag är medveten om frustrationen. 
Men jag ser det också som att majoriteten tog det ansvar man tyckte var nödvändigt när man sade nej till denna folkomröstning. 
Vilken legitimitet kan vi kräva av en folkomröstning? Hur många procent av medborgarna i en kommun ska rösta för att vi ska säga att alla medborgare har fått säga sitt - är det 50, 60 eller 70 %? Vilket ansvar kan vi sedan kräva av medborgarna i kommunen om folkomröstningen visar något som fullmäktiges majoritet inte kan ta ansvar för?
Jag tror att vi får ställa dessa saker emot oss. Det innebär ju också att vi får direkt beslutande folkomröstningar. Det har vi ju inte i det folkomröstningsinstitut vi har i dag.
</anforandetext>
<intressent_id>0617957067613</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01KU30</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>112639</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS09101/#anf63</protokoll_url_www>
</anforande>
