2348138 GR0999 Riksdagens protokoll 2003/04:99 Onsdagen den 21 april 2003/04 99 2004-04-21 00:00:00 Skyddsjakt på rovdjur m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 43599A55-CF6D-44EA-9441-C2C15C5FC991 3 BJÖRN VON DER ESCH (kd) kd Fru talman! De senaste 24 timmarna har svenska folket i medierna fått se och höra hur vargarna tassar över månbelysta fält åtföljda av dova speakerröster och suggestiv ödesmusik för att slutligen ligga blodiga hemma hos någon veterinär. Det är bara vargen det handlar om. Övriga rovdjur - fyra stycken olika slags rovdjur - nämns över huvud taget inte. Uppdrag granskning, Rapport, Aktuellt och morgonsoffor är fyllda av vargexperter av alla de slag - och det lär fortsätta. Knappt hundra vargar i Värmland utgör plötsligt ett större nationellt trauma än alla miljoner heliga kor i Indien. Ingen världsnyhet tycks viktigare än vargen i Värmland just nu. Var finns proportionerna? Så till saken. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3. Redan i formuleringen i betänkandet Skyddsjakt på rovdjur gömmer sig motsättningar, om än inte nödvändigtvis av partipolitisk art. Skyddsjakt borde vara ett okontroversiellt begrepp, för vem vill inte skydda den eller det som behöver skyddas, vare sig det är människor eller djur? Problemet är att vissa tolkar innebörden av skyddsjakt som en förskönande omskrivning av utrotningsjakt, ungefär som när vi döpte om vår krigsmakt till "försvarsmakt". Således: Redan ordvalet ger anledning till olika tolkningar av vad ärendet egentligen handlar om. Icke desto mindre tycks det i utskottet finnas en ganska bred medvetenhet om att dagens lagstiftning inte står i överensstämmelse med den rättsuppfattning som finns hos flertalet medborgare som direkt konfronteras med rovdjursproblematiken i sitt vardagliga liv. För oss lagstiftare utgör det givetvis problemets kärna. Medvetenheten om detta har väl lett till utskottets tillkännagivande om att en samlad översyn av reglerna behövs. Erfarenhetsmässigt vet vi att sådana översyner ofta innebär avsevärd tidsspillan i stället för snabbt åtgärdande av uppenbara brister i lagstiftningen. Det gäller här, som vi har hört, främst § 28. Men åt det kan vi tydligen ingenting göra med rådande politiska läge. Fastän nog framstår det som gåtfullt att i ett civiliserat land som vårt saknar medborgare i glesbygd rätt att skydda sin egendom mot rovdjursöverfall medan medborgare som bor i stad kan få älgar avlivade på sin tomt. Kanske döljer sig det verkliga problemet bakom Naturvårdsverkets konstaterande under utfrågningen den 2 mars i år, att en modifiering av 28 § inte är så enkel eftersom "vi måste hitta en formulering som stämmer överens med EU:s direktiv för att det ska vara möjligt att göra en förändring". Det är således i själva verket Bryssel och inte vi som bestämmer i slutändan hur skyddsjakten ska gå till i Sverige. Det bör nog sägas ifrån i klartext. En uppenbar anledning till dagens problem i vargfrågan, som också framkom vid den offentliga utfrågningen den 2 mars, är att målsättningen för antalet vargar i Sverige i en första etapp sattes utifrån otillräckliga grunder. Man bortsåg nämligen helt från den så kallade spridningsfaktorn. Det har fått till följd att det antal vargar som eftersträvades för Sverige som nation i själva verket kommer att befinna sig på endast en fjärdedel eller möjligen en tredjedel av landets yta. Därmed kommer vargtätheten på denna tredjedel att överstiga den avsedda med ungefär 300 %. Jordbruksministern anser att man inte kan göra någonting åt det förrän efter det att det fastställda etappmålet har uppnåtts. Den hållningen framstår självfallet för många som onödigt byråkratisk och rigid alldenstund ingen tycks ifrågasätta det faktiska förhållandet och att detta förhållande inte är önskvärt. Tas den närmast självklara synpunkten i beaktande redan nu framstår alternativet som vi hörde här, att på genetisk väg uppnå en livskraftig vargstam som mycket mer acceptabelt för alla parter i det här fallet. Då får vi avsevärt färre individer än de som är föreskrivna i etappmålet. Så till sist några ord om beslut som rör jakt på lodjur. Att sådana beslut ska fattas av Naturvårdsverket och inte delegeras till länsstyrelserna motiverar Naturvårdsverket med att "länsstyrelsen har inte samma inblick i lodjurssituationen totalt. Naturvårdsverket ser till helheten .". Självklart är det så, men är det motiv nog för att vi inte ska delegera? Vem har den bästa lokalkännedomen vad gäller såväl människor som djur och hur ska det värderas? Allt fagert tal om den så kallade subsidiaritetsprincipen - omöjlig att uttala och ännu svårare att genomföra - stannar just vid fagert tal om att vi ska delegera. Det är den helhetssynen som centralmakten, i det här fallet Naturvårdsverket, tyvärr åberopar om den får lov att bestämma. 0544137999406 GR01MJU18 N 2010-01-01 00:00:00 127401 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0999/#anf3