2348126 GR0987 Riksdagens protokoll 2003/04:87 Onsdagen den 24 mars 2003/04 87 2004-03-24 00:00:00 Tryck- och yttrandefrihet föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 87968BC4-B793-42E7-8BD7-BCC611B2662F 13 KENTH HÖGSTRÖM (s) s Fru talman! I likhet med tidigare år levererar nu konstitutionsutskottet ett betänkande inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området på basis av de motioner som väcktes under allmänna motionstiden. I det här betänkandet handlar det om 18 yrkanden från 16 motioner. Merparten av de yrkandena kretsar kring underrubrikerna Hets mot folkgrupp och Pornografi. Av de hittills gjorda inläggen har vi också förstått att det är ett nytt engagemangsavsnitt inom det här området. Därför har vi gjort den uppdelningen i den socialdemokratiska utskottsgruppen att Anders Bengtsson tar upp de frågorna i sitt anförande. Jag koncentrerar mig på de frågor som återstår inom Yttrandefriheten i nya medier, Meddelarfrihet, Publicering av personbilder och möjligen också Rom II-frågan som gäller skadeståndstvistemål under bearbetning inom EU. Jag lyssnade mycket noggrant på Mats Einarsson, som tyvärr inte är kvar i kammaren. Han har gått till ett annat uppdrag. Därför blir det mer till protokollet jag nu för samtalet med Mats. Han efterlyser klara regeringsbesked vad gäller en utökad meddelarfrihet och ett utökat meddelarskydd inom den privaträttsliga sfären. Han pekar bland annat på just de områden som är offentligt finansierade men som till exempel drivs i enskild juridisk form. Han ställer frågan om det finns någon logik i att göra åtskillnad mellan det allmänna och det privata när det gäller just meddelarfrihet och meddelarskydd. Det där är inte så enkelt att svara på. Men historiskt sett kan man säga att vi har gjort en mycket stark åtskillnad mellan det privaträttsligt reglerade civila samhället och det offentliga samhället av mycket klara skäl. Offentlighetsprincipen är till för att kontrollera och öka kontrollmöjligheten av den offentliga makten: staten, kommunerna, landstingen, verken och myndigheterna. Den har sina rötter i upplysningstiden, och den har reformerats från tid till annan i syfte att öka transparensen, öka kontrollmöjligheten av dem som utövar offentlig makt. Att översätta hela denna offentlighetsprincip till den privaträttsliga sfären låter sig inte göras enkelt. Det är utomordentligt vanskligt och svårt. Ta till exempel det enskilda näringslivets behov av skydd för affärshemligheter, för upphovsrättsliga frågor, patent, innovationer. Det finns alltså väldigt starka skäl som talar för att göra en stark åtskillnad. Men på en punkt delar jag Mats Einarssons reflexion, nämligen att vi i den offentligt finansierade verksamhet som bedrivs i privaträttslig form, till exempel det som kallas privatskolor eller friskolor, skulle behöva mer genomlysning för att säkerställa rättssäkerheten för de som betjänas av den verksamheten. Ambulansverksamheten är ett annat sådant exempel. I den meningen anser jag personligen, och många med mig inom socialdemokratin, att man bör eftersträva någon typ av förändrad lagstiftning. Det innebär inte att det slår över på hela den civilrättsliga sektorn. Nu har justitieministern i kammaren sagt att detta ärende bereds med hög prioritet. Därför är jag lite förvånad över att vi ändå får en reservation på den punkten från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man hade gott kunnat vänta till det att beredningen är klar och därefter bedömt om det finns anledning att gå vidare. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Men jag ska avsluta med att kommentera en annan intressant fråga som har kommit fram motionsvägen och som går i rakt motsatt riktning till det jag nyss kommenterade, nämligen att några socialdemokrater och moderater vill minska meddelarfriheten och meddelarskyddet inom den polisiära verksamheten. Detta är på grund av de uppgifter som uppenbarligen har läckt i en strid ström i samband med till exempel mordet på utrikesminister Anna Lindh och som publicerades i kvällstidningar och på olika sätt uppenbarligen skadade inte bara den polisiära utredningsverksamheten utan också många enskilda människor. Jag noterar med tillfredsställelse att pressen själv under Publicistklubbens regi och inom många medieföretag har tagit upp debatten. Det är pressetiken, självcensuren inom pressen och medier, som vi i första hand får lita till innan vi ska överväga lagstiftning. Jag, och många med mig, var mycket bekymrade över att läckorna från polisens verksamhet var så uppenbara under just ett kritiskt känsligt skede av utredningen. Därför noterar jag att det är rätt många motioner som tar upp denna besvärliga avvägning mellan det offentliga, meddelarskyddet och meddelarfriheten. Den frågan kommer vi att få anledning att följa många gånger framöver. 0927576375115 GR01KU14 N 2010-01-01 00:00:00 125670 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0987/#anf13