2348116 GR0977 Riksdagens protokoll 2003/04:77 Torsdagen den 4 mars 2003/04 77 2004-03-04 00:00:00 Författningsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 0C931299-202E-4FA9-87AB-74FFCDD1D312 89 GUSTAV FRIDOLIN (mp) mp Fru talman! De författningspolitiska frågorna är på tapeten. Partiöverläggningar har inletts kring en ny författningspolitisk utredning. Detta betänkande ger oss en chans att diskutera detta också här i riksdagen. Jag vill inte låta som en dysterkvist efter den positiva inledningen i Kerstin Lundgrens anförande, men vi måste ändå konstatera att det finns en del problem i demokratin i Sverige i dag. Människors förtroende för politiker och partier är lågt. Människors känsla av maktlöshet och att inte kunna påverka samhället omkring dem eller ens sina egna liv är alltmer utbredd. I en sådan situation kan det ligga nära till hands att vilja applådera viljan hos det statsbärande partiet att göra en översyn av grundlagen och spelreglerna för politiken. Men till stor del uppfattar jag detta som en skenmanöver. Anledningen till att människor saknar förtroende för politiker och partier beror ju till stor del på att man är besviken på delar av den förda politiken som under ett decennium framför allt har kännetecknats av nedskärningar för de allra flesta. Möjligen är man också besviken på bristen på politiska alternativ, snarare än att man är besviken på de politiska spelreglerna. Människors maktlöshet är ju en konsekvens av faktorer som nedskärningar och att makten har flyttats allt längre från de folkvalda - till EU, till slutna styrelserum eller till ogenomträngliga myndigheter. Denna flytt har inte möjliggjorts genom fel i grundlagen utan snarare genom just ändringar i grundlagen, som den ändring vi genomförde för drygt ett år sedan här i kammaren som möjliggjorde en flytt av betydande maktbefogenheter till EU-nivån. Bakgrunden till den författningsutredning som snart ska sjösättas verkar alltså tyvärr vara en helt annan än en vilja att decentralisera beslut, bryta maktlösheten eller öka tilltron till politiken. Om man lyssnar på den offentliga debatten och utspel om majoritetsval och minskad proportionalitet får man känslan av att målet med den igångsatta diskussionen är att ändra spelreglerna på ett sätt som kan öka det socialdemokratiska maktövertaget. Man verkar vara gruvligt irriterad på att Miljöpartiet utförde sin parlamentariska uppgift efter förra valet, företrädde sina väljare och utnyttjade de möjligheter som blockpolitiken gav för att få mesta möjliga politiska utdelning. Att minska proportionaliteten är i praktiken att gå tillbaka till ett system med viktad rösträtt. En röst på ett större parti ska väga mer och få större betydelse än en röst på ett mindre parti. Med de så populära marknadstermerna skulle man kunna uttrycka det på följande sätt: Det statsbärande partiet vill slippa konkurrens. Man vill ha statliga garantier för att marknadsandelen bevaras även när konsumenterna inte längre efterfrågar varan i samma utsträckning som förut. Det är därifrån debatten om majoritetsval i enmansvalkretsar kommit. På papperet menar man att idén kommer att öka stabiliteten i politiken. Det är ett märkligt motiv i det europeiska land där det kanske är allra enklast och går snabbast att bilda regering efter val. Tanken att enmansvalkretsar, där lokala politiker av den typ som Norrbottenspartiet försökte föra fram i förra valrörelsen kan ta plats i riksdagen för att företräda en landsända snarare än en ideologi, skulle öka effektiviteten och stabiliteten i systemet ter sig också aningen märkligt. Det är också därför som fyra riksdagspartier på ett möte nyligen helt avfärdade tanken på att den nya författningsutredningen skulle titta på frågor som rör en begränsning av proportionaliteten i systemet. Fru talman! För att möta de strömningar som talat om majoritetsval, och också de tendenser till ökad centralisering som till exempel förslaget till ny EU-konstitution bjuder, går Miljöpartiet till motoffensiv. I den författningspolitiska utredningen kommer vi att arbeta för att nå breda överenskommelser för reformer som i stället stärker folkmakten utifrån två huvudlinjer som också skisseras i det särskilda yttrandet i det betänkande som vi nu debatterar. För det första: De folkvaldas ställning ska stärkas på regeringens bekostnad. Här handlar det bland annat om EU-frågor, utnämningsmakten och möjligheten att mer effektivt förmå regeringen att efterfölja av riksdagen fattade beslut. Vi vill också stärka riksdagens reella möjlighet att själv stifta lag och reglera så att regeringens ledamöter utgår från riksdagen. Vi tror också att EU-medlemskapet kräver en starkare lagprövning, något som det har gjorts ett tillkännagivande från riksdagen om. För det andra: Det medborgerliga engagemanget ska stärkas. Många beslut som i dag fattas långt från medborgarna kan decentraliseras till lägre nivåer. Det kan också handla om att flytta makt från partistrukturerna till väljarna genom ett ökat inslag av personval eller att flytta makt från politiker till medborgare genom fler folkomröstningar. Vi kommer att kräva att inga fortsatta grundlagsändringar ska kunna göras inom EU, åtminstone om de är större, eller i Sverige, åtminstone om de är större, utan att de först underställs en folkomröstning och att medborgarinitiativ ska kunna tvinga fram folkomröstningar på alla politiska nivåer. Vad gäller folkomröstningsinstitutet finns det också ett vilande tillkännagivande från riksdagen. Vi kommer vidare att vilja stärka medborgarnas ställning genom en sänkt rösträttsålder och en rotationsprincip för politiska uppdrag. Fru talman! I betänkandet avhandlas också frågor som rör monarkin, vilket vi tidigare har hört. Jag kan i stort konstatera att jag delar den syn, möjligen dock inte det brinnande engagemang, som lyste igenom när Mats Einarsson höll sitt anförande. Monarkin är en föråldrad institution och en fördemokratisk kvarleva, och det bästa vore om det så att säga gick i pension. Det är inte rätt för ett lands statsskick att statschefen ärver sitt ämbete. Det är ännu mindre rätt mot de personer som tvingas in i en särskild ställning och ett särskilt liv, långt ifrån normalitet och vanlig mänsklighet, av arvkungadömet Sverige, det vill säga kungahuset. Därför kräver Miljöpartiet och Vänstern i betänkandet att monarkin avskaffas. Då det möjligen ligger i farans riktning att denna reservation inte bifalls av kammarens majoritet har vi också tittat på en del förändringar av monarkin i dag. Det kan med fog ifrågasättas om sådana förändringar bör göras på ett system som i sig aldrig kan göras acceptabelt. Men vår analys är att monarkins livsnerv i dag ligger i det faktum att den är mystifierad och oberörbar. Då är det en bra strategi, inte bara för att öka demokratin eller värna kungahusets och dess medlemmars rättigheter, att också fundera på hur man avmystifierar kungahuset för att på sikt avskaffa monarkin. Därmed skapar man en samhällsanda där man funderar på alternativ till monarkin. Kraven jag här åsyftar är i grunden desamma som varje demokrat brukar ställa för varje individ. Kungahusets medlemmar ska tillförsäkras religionsfrihet, de ska få resa på semester om de vill, de ska få rätt att gifta sig med vem de vill, och de ska straffas för brott som de gör sig skyldiga till. Jag skulle här kunna utropa: Frihet, jämlikhet och broderskap eftersom detta är just demokratins grundläggande idé om att alla människor är födda fria och lika i rätt och värde. Detta framför vi i reservationerna 2-7 i betänkandet. Fru talman! På en punkt rörande förändringar i monarkin och framflyttade positioner för demokratin har vi nått framgång i utskottet. I ett tillkännagivande enas en betryggande majoritet om kravet på ökad insyn i hovets finanser. Vi skulle vilja gå så långt att offentlighetsprincipen skulle gälla hela kungahuset även om det inte skulle göras till en myndighet. Men nu tar vi åtminstone ett steg för att öka insynen. Måhända var det kungen själv som gav delar av utskottet möjlighet att se problemen med bristande insyn i hovets göranden då han gjorde sitt kända uttalande och berömde en diktator i en diktatur. Om fadäsen i Brunei har det nu möjligen ordats tillräckligt. Men låt mig bara konstatera det som bör konstateras, nämligen att det var ett helt annat misstag än att kalla Örebro för Västerås. För den dissident som sitter fängslad i ett fängelse i Brunei, och som får höra att statschefen för ett land som en gång stod upp för demokrati och solidaritet i hela världen har sagt att Brunei är ett ganska trevligt land, kändes detta uttalande kanske lite värre än för oss som bara följde det via mediecirkusen. Fru talman! En annan principiellt viktig punkt i betänkandet handlar om den lagfästa diskriminering som råder i Sverige gentemot den som ska utses till statsråd. I dag måste en person ha varit svensk medborgare i tio år för att kunna utses till statsråd. I en grön regering vet jag flera personer som skulle tillfrågas om att bli ministrar även om de inte har bott i Sverige och varit medborgare under de berömda tio åren. Skulle de bli stoppade från att beträda Regeringskansliets finare rum bara därför att de råkar vara födda någon annanstans och kanske har varit medborgare i Sverige i bara sex år? Vad gör dem bättre lämpade fyra år senare? Vad är det för gammalmodiga idéer om att den som inte har bott här tillräckligt länge inte kan göra tillräckligt mycket bra för landet som ligger bakom denna reglering? I dag vågar inte bara vi utan alla riksdagens partier tala om behovet av arbetskraftsinvandring. Varför ska man inte även när det gäller statsråd ta till sig kompetens och kunnande från andra delar av världen? Varför ska det finnas en begränsning i fråga om detta? I dag är problemet att det finns alldeles för få med utländsk bakgrund i Regeringskansliet. Inte en endaste minister är av utomeuropeisk härkomst. Statsministern talade om att han inte hittade någon som är kompetent, vilket är ett hån mot många av de duktiga socialdemokratiska riksdagsledamöter som kämpar med liv och lust för politiken trots, eller kanske tack vare, sin utländska bakgrund. De enda med utländsk bakgrund som man verkar hitta i Regeringskansliet svabbar antingen golv eller jobbar åt Miljöpartiet eller åt Vänsterpartiet. Detta är ett svaghetstecken för det regeringsbärande partiet. I reservation 10 framförs att vi vill ta bort tioårsregeln och ge möjlighet till en mer representativ regering. I Sverige ska alla svenska medborgare behandlas lika. Därför yrkar jag bifall till reservation 10. Det är den viktigaste reservationen i detta betänkande. Fru talman! Slutligen vill jag säga att det längst bak i betänkandet har bilagts en utredning om frågor om grundlagsändring, möjlighet till folkomröstning vid andra beslutet och andra viktiga frågor som var aktuella inte minst när jag började i riksdagen och ändringar i regeringsformen 10:2 och 10:5 var uppe för en andra behandling. Det är en intressant utredning som kammarkamraterna bör studera inför författningsutredningen. Reglerna om beslutande folkomröstningar i fråga om grundlagsändringar måste bli reella och verkliga, inte obsoleta, vilket Mats Einarsson var inne på tidigare. Jag vet att Björn von der Esch, troligtvis med skärpa, kommer att beröra detta senare. 0238588409223 GR01KU9 N 2010-01-01 00:00:00 124578 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0977/#anf89