<anforande>
<dok_hangar_id>2348116</dok_hangar_id>
<dok_id>GR0977</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:77 Torsdagen den 4 mars</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>77</dok_nummer>
<dok_datum>2004-03-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Författningsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>B4F33510-8C4F-44CE-876A-4E50C4353A6D</anforande_id>
<anforande_nummer>87</anforande_nummer>
<talare>TOBIAS KRANTZ (fp) replik</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag håller naturligtvis helt med Kerstin Lundgren om att hovet och kungen inte kan jämföras i alla delar med riksdagen och regeringen och våra valda församlingar. Det är självklart. Den intressanta fråga vi diskuterar här är ju vilken effekt en ökad öppenhet och insyn har för legitimiteten och förtroendet för de institutioner vi diskuterar.
Det har förekommit en diskussion här tidigare om att om man ökar insynen och öppenheten skulle det undergräva institutionen. Jag menar att det resonemang som förts av Kerstin Lundgren och andra tidigare i debatten är felaktigt, nämligen att en ökad insyn och öppenhet skulle undergräva legitimiteten och förtroendet. 
Vi resonerar inte så i andra sammanhang. Vi säger inte att om vi ökar insynen i riksdagens eller regeringens eller andra offentliga institutioners verksamhet så undergräver vi dessa institutioners legitimitet eller förtroende bland befolkningen. Det är ju snarare tvärtom. Vi tycker att det stärker legitimiteten och förtroendet för institutionerna om medborgarna får insyn i vad som händer och sker.
</anforandetext>
<intressent_id>099373212513</intressent_id>
<rel_dok_id>GR01KU9</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>124576</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0977/#anf87</protokoll_url_www>
</anforande>
