2348116 GR0977 Riksdagens protokoll 2003/04:77 Torsdagen den 4 mars 2003/04 77 2004-03-04 00:00:00 Författningsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C0715FD1-DCBC-4A3B-8950-D30EE97BD2DB 70 NILS FREDRIK AURELIUS (m) m Herr talman! Betänkande KU9 handlar om en hel del viktiga saker, men många författningsfrågor som är mycket viktiga kan inte behandlas nu eftersom vi väntar på en samlad översyn av regeringsformen. Om man tittar på det särskilda yttrandet från moderat sida ser man vad vi särskilt anser bör vara med i en sådan översyn. Det gäller krav på en bättre lagprövning. Jag vill hänvisa till att riksdagens majoritet redan tidigare har tillkännagivit till regeringen att det så kallade uppenbarhetsrekvisitet bör avskaffas. Det gäller saker som starkare äganderätt, starkare markering av den negativa föreningsfriheten och en hel del andra fri- och rättigheter. Det gäller också vissa frågor om maktdelning, inklusive den kommunala självstyrelsen. Det handlar om maktdelning inom vårt parlamentariska system. Det gäller slutligen en hel del frågor om regeringsbildning, inklusive frågan om skilda valdagar. Där vill jag än en gång hänvisa till att Demokratiutredningen redan för flera år sedan med stor majoritet tyckte att det vore en bra idé med sådana. Det finns några reservationer från moderat sida i betänkandet. Det gäller exempelvis reservation 1 som handlar om antalet ledamöter i riksdagen. Man kan lätt konstatera att Sverige har väldigt många riksdagsledamöter i förhållande till sin storlek. Om man jämför med till exempel Tyskland som är en nio gånger större stat har man där ungefär 600 ledamöter. Vi vet också att det är något godtyckligt över tillkomsten av den stora enkammarriksdagen. Det lär ha gått till så att man helt enkelt såg vilka som skulle pensioneras från första och andra kammaren och såg hur många som blev kvar. Det blev 349, eller rättare sagt 350 från början. Här efterlyser man ett bättre argument för att vi ska ha en så stor riksdag. Jag tror också att ärendebehandling och annat skulle tjäna på en mindre riksdag. Det skulle bli en starkare inriktning mot centrala frågor och kanske mer generalister som riksdagsmän. Det finns naturligtvis också vissa ekonomiska och praktiska fördelar. Jag yrkar därför bifall till reservation 1. Jag vill också peka på att vi har ytterligare en moderat reservation som handlar om en starkare konstitutionell ställning för domstolarna. Domstolarna är inte bara till för brottsbekämpning utan en viktig markering av rättssamhället. De bör vara så självständiga som möjligt och särskilt ha makt över den egna arbetsordningen, menar vi. Det har väl inte undgått någon att det finns en hel del frågor om monarkin i det här betänkandet. Förslagen och motionerna från dem som är negativa till monarkin sträcker sig från krav på avskaffande i vissa fall till vad jag måste uppfatta som nålstick mot monarkin i andra fall. Att debatten i medierna har varit livlig i de här frågorna vet vi också. Intressant nog har jag inte kunnat upptäcka några nya fräscha argument mot monarkin som institution. Däremot verkar det som om försvararna av monarkin har mobiliserats något. Enligt Henrik Berggren i Dagens Nyheter har de intressantaste inläggen i Bruneidebatten kommit från rojalister. Det är andra som har yttrat sig om monarkifrågan och är läsvärda. Jag nämner bara några exempel, Stig Strömholm i Upsala Nya Tidning och nyligen P J Anders Linder i Svenska Dagbladet. Jag tycker sammanfattningsvis att själva argumenten mot monarkin är ganska svaga. Det är den vanliga skrivbordsrationalismen. Man pekar på att kungen har ärvt ett ämbete och inte är vald. Om man fördjupar analysen lite kan man konstatera att det är många som har en demokratisk legitimitet i samhället som inte är direkt folkligt valda. Det är bland annat det P J Anders Linder utvecklar lite. Alla demokratier har ett sammansatt system där det utövas politisk makt på många olika sätt. Det intressanta är egentligen folkets uthålliga samtycke till helheten, inte till varje beslutsfattare eller varje beslut. Det är riksdagen som har bestämt i grundlagar hur monarkin ska vara konstruerad i på det vanliga representativa demokratiska sättet fattat beslut. Därför har monarkin en demokratisk legitimitet. Man kan som bekant konstatera att det också finns ett starkt folkligt stöd som måhända rentav har ökat på sistone. Jag ska inte fördjupa mig i de traditionella argumenten för monarkin eftersom de är ganska väl kända, bara antyda att det finns ett värde i historisk kontinuitet. Det finns ett värde i att ha en samlande symbol och en person som står över partipolitiken. Det finns andra argument också. Det talas ibland om att kungen kan kasta lite glans över det gråmurriga folkhemmet och även berika statsbesök. Man kan naturligtvis tänka sig att talmannen, till exempel förste vice talmannen, trädde i konungens ställe. Det skulle säkert vara relativt glansfullt även detta, men jag tror ändå att något väsentligt skulle gå förlorat om en politiker, om än aldrig så förtjänstfull, trädde i monarkens ställe. Det finns naturligtvis andra argument också som är väl kända. Det handlar om att kungen kanske befrämjar exportintressen och annat. Framför allt måste man konstatera att alternativen ter sig sämre. En vald president med makt skulle totalt bryta mot vårt parlamentariska system, och en vald president utan makt har jag svårt att se poängen med. Jag har några kommentarer till. En del av de nålstick som jag tycker finns bland vissa motioner och reservationer ser jag som ett uttryck för radikalernas typiska förmåga att skapa onödiga problem av sådant som inte är problematiskt. Det kan gälla det faktum att kungen är ordförande i Utrikesnämnden. Han är det, men han är inte ledamot i Utrikesnämnden. Att se något problem här tycker jag är att anstränga sig i onödan. Det problem som möjligen finns är väl Utrikesnämndens ställning framöver. Beträffande bekännelsekravet på kungen och tronföljarna står det att kungen måste vara av den rätta evangeliska läran som den framgår av Uppsala mötes beslut och av Augsburgska bekännelsen från 1530. Det låter naturligtvis urgammalt. Jag vill dock antyda att man nog bör se sådana här urkunder på ett helt annat sätt än texter som är skrivna i dag, i varje fall om man har något historiskt sinne vilket jag tror att många av KU:s ledamöter har. Som Juridiska fakulteten i Lund framhöll vid ett tillfälle ter det sig från statsrättslig synpunkt helt främmande och förfelat att vilja göra konungens trosbekännelse till en privat samvets- och religionsfrihetsfråga. Såvitt känt tycker inte heller kungen eller kungafamiljen att det är något större besvär med de här bestämmelserna. När det slutligen gäller apanaget till kungen har majoriteten en visserligen lite försiktig skrivning, som jag inte ser någon större poäng med, där man önskar en större öppenhet. Nu ingicks det ju ganska nyligen, 1996, en överenskommelse mellan regeringen och hovstaterna om hur olika saker i detta sammanhang skulle redovisas. Sedan dess har ingenting nytt inträffat som gör att det finns anledning att nu ändra några bestämmelser. Hur man än formulerar sådana här bestämmelser måste det finnas en gräns mot det som är kungens privata och alltså inte är offentligt. Det är också viktigt att konstatera att hovstaten inte är en myndighet - och så vill vi heller inte ha det - och att därför heller inte offentlighetsprincipen gäller. Jag tycker således att denna skrivning från en nytillkommen majoritets sida, där alltså också Socialdemokraterna är med, framstår som ett onödigt nålstick mot en institution som har tjänat och tjänar Sverige väl. 0817433088402 GR01KU9 N 2010-01-01 00:00:00 124559 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0977/#anf70