<anforande>
<dok_hangar_id>2348114</dok_hangar_id>
<dok_id>GR0975</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:75 Tisdagen den 2 mars</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>75</dok_nummer>
<dok_datum>2004-03-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2003/04:300 om patientsäkerhet och tillsyn inom hälso- och sjukvården</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>BE4EBD8C-6FD0-4F77-A897-C270979C9B44</anforande_id>
<anforande_nummer>35</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag håller naturligtvis med om att det ska finnas ett yrkesansvar. Jag har inte alls någon avvikande mening där. Det måste vi ha.
Men sedan finns det en del råd på Socialstyrelsen. Jag tänker på det rättsliga rådet som har till uppgift att vara med och bedöma sådana här mycket komplicerade fall. Jag vet att det ibland används för att sända de här signalerna eftersom det finns en professionell bedömning. Det kan väl också vara viktigt att säga att vi kanske har ett system som inte i alla delar används som den resurs det skulle kunna vara.
Sedan finns det ett problem. Uttrycket bristande bevisning kan kännas lite otydligt. Om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, och domstolarna har gjort en tolkning som är problematisk ur patientsäkerhets- och rättssynpunkt kan det finnas ett visst problem. När en behandling inom sjukvården polisanmäls är det oftast fråga om misstanke om vållande till kroppsskada. Det kan vara misshandel eller vållande till annans död. Om förundersökningen läggs ned eller åtalet ogillas motiveras detta i regel med att brott inte kan styrkas. HSAN och domstolarna har då inte ansett att anmälan kan prövas i disciplinär ordning.
Jag tror att det många gånger är fallet. Jag vet att vi ska diskutera detta principiellt, men i Kalmarfallet fanns det en dom om vållande. Det var tungt att bära när man vet att det fanns andra saker i situationen som borde belysas, inte minst för framtiden. Jag tycker att det känns viktigt att man åtminstone använder Socialstyrelsen som ett komplement till detta. Det skulle ju kunna vara så att en eller två inte ska ha sin legitimation kvar. Det gäller kanske någon läkare och någon sjuksköterska. De kommer ju undan med det här systemet. Det är också allvarligt för patienterna i framtiden. Det allra viktigaste för oss som politiker och sjukvårdshuvudmän är ju att se till att patienterna garanteras en trygghet.
Då måste det vara öppet från alla håll; man får liksom inte låsa och hitta sådana modeller. Jag vet inte, socialministern, hur vi ska lösa detta, men jag vill lyfta fram problemet. Jag tror nämligen att man behöver se helheten. Detta är i hög grad en juridisk fråga - det är ett brottmål. Självklart ska både åklagare och andra kunna polisanmäla saker och ting. Men vi måste också lära oss av felen och ta med sådant nästa gång så att det inte blir en upprepning. 
Jag vet att det är många som polisanmäler fel som begås och tycker att man ska vara öppen och kunna ta emot kritik. Människor ska få skälla på sjukvården ibland när de är förtvivlade och så vidare. Men många gånger gör man det därför att man inte vill att någon annan ska drabbas. 
Vi som beslutsfattare och politiker måste se hur vi kan göra för att man inte ska drabbas på nytt. En eller flera får ju kanske en dom på sig som kan vara utomordentligt jobbig hela livet. Det är ingen enkel uppgift att vara i sjukvården och ha begått ett fel så att människor har kommit till skada eller, som i vårt exempel, har dött. Man måste hela tiden se att anledningen är att det ska bli bättre.
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id>GR10300</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>124241</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0975/#anf35</protokoll_url_www>
</anforande>
