2348110 GR0971 Riksdagens protokoll 2003/04:71 Onsdagen den 18 februari 2003/04 71 2004-02-18 00:00:00 Frågor om trossamfund föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 1C227C80-1DD9-4182-BEE1-F6CC7C7EBCF2 21 HELENE PETERSSON (s) s Herr talman! Vi debatterar i dag ett betänkande med förenklad behandling. Frågorna om trossamfund behandlades mer djupgående för ett år sedan. Betänkandet innehåller, nu som då, frågor rörande begravningsverksamhet, uppbörd av avgifter till trossamfund och statens förhållande till trossamfunden. En principöverenskommelse gjordes 1995 - det har påtalats av både Folkpartiet och Vänstern här. Förändringen trädde i kraft 2000. Det finns i dag inte nog starka skäl, enligt oss, att gå ifrån den överenskommelsen. Det är också för tidigt att göra någon större utvärdering eller annan större översyn. En så stor förändring med ett långt utrednings- och förhandlingsarbete bakom sig måste få fler år på sig. Denna gång har utskottet under arbetet med betänkandet valt att fokusera lite djupare på en av frågeställningarna, nämligen statlig hjälp med avgifter till trossamfund. Under utskottsbehandlingen har utfrågning hållits med företrädare för både skattemyndigheter och Katolska kyrkan. Kontakterna har visat att frågan är mycket viktig att följa, både från utskottets sida och från regeringens. Regeringen följer också denna fråga mycket noga på olika sätt. Ställningstagandet att staten ska biträda Svenska kyrkan och andra registrerade trossamfund med att ta in avgifter fanns också med vid principöverenskommelsen 1995. Utskottet har inte sedan införandet varit berett att gå ifrån det ställningstagandet och är det inte denna gång heller. Uppbördsfrågan är däremot inte problemfri. Det är fortfarande människor som inte är medlemmar i Katolska kyrkan som via skattebetalningssystemet blir debiterade en avgift, och det är inte acceptabelt. Ett uppbördssystem via Skatteverket måste vara rättssäkert för den enskilde. Men redovisningar och statistik avseende rättelser i Katolska kyrkans medlemsregister visar att registreringen är på väg åt rätt håll. Man har vidtagit en rad åtgärder för att komma till rätta med problemet. Det finns säkert mycket mer att göra, och utskottet understryker vikten av att medlemsförteckningar håller en hög kvalitet och att informationen till medlemmarna är både regelbunden och fullgod, men utskottet är inte berett att förorda att den statliga uppbördshjälpen tas bort och inte heller att föreslå en ny ordning för Skatteverkets hantering. Frågan måste dock även i fortsättningen följas nogsamt, både från utskottets sida och från regeringens. Systemet måste upplevas rättssäkert för den enskilde. Den andra frågan jag vill ta upp här i dag är huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Under det här året har jag på olika sätt försökt sätta mig lite djupare in i frågan. Ingången från utskottets sida är densamma som i föregående fråga: Detta ingick i principbeslutet. Kyrkan hade sedan lång tid tillbaka haft ansvaret för i stort sett hela begravningsväsendet i Sverige, och riksdagen beslöt att inte göra någon förändring på det området när kyrka-stat-uppgörelsen trädde i kraft. Även denna fråga är det viktigt att följa mycket nogsamt. Det är inte självklart att ett samfund, som i detta fall Svenska kyrkan, i all framtid ska vara huvudman för all begravningsverksamhet i hela Sverige utom i de två fall där kommunen i dag har ansvaret. Men ser man till hur det fungerar märker man att även om huvudmannaskapet kan vara en principiell fråga har det förekommit mycket lite klagomål under de här åren. Verksamheten fungerar tillfredsställande, och det generella omdömet är att Svenska kyrkan gör ett bra jobb och i de flesta fall arbetar för att även de som i dag inte är medlemmar ska känna sig nöjda med den hantering, de kontakter och de ritualer som andra trosbekännelser fordrar när det gäller begravningsfrågor. Visst finns det andra lösningar på huvudmannaskapet, till exempel kommunerna. Vi har redan i dag Tranås och Stockholm som har ansvaret. Men det finns både en praktisk och en historisk orsak till att det är så i de kommunerna. Det är alltså ingen slump. Eftersom gränserna suddas ut mer och mer kanske vi ska ha länsstyrelser som huvudman eller regionförbund, om vi till och med suddar ut länsgränserna. Eller varför inte lägga ut det på en annan entreprenör? Vi får inte glömma att Svenska kyrkan är en entreprenör, vilket borde tilltala Folkpartiet i alla fall. Teoretiskt finns det många lösningar. Jag återvänder återigen till överenskommelsen och det förarbete som gjordes. På ett mycket noggrant sätt gick man igenom de uppgifter som ligger i huvudmannaskapet, de frågeställningar och problemställningar som fanns runt begravningsväsendet, och man kom överens. Det dyker upp nya problem. Det förekommer diskussioner. Konstigt vore det väl annars. Begravningsombuden har en viktig roll, och även länsstyrelsen, som har tillsynsansvaret. När det gäller begravningsavgiften för dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan har Kammarkollegiet uppdraget att fastställa den, visserligen efter rekommendation från församlingen men också efter godkännande från ombudet. Regeringen följer också denna fråga noga på olika sätt. Utskottet är alltså inte berett att redan nu förorda en utvärdering. Det bör gå några år innan man riktigt kan se resultatet av en nyordning. Vi ser trots allt att det finns en vilja från Svenska kyrkan att få verksamheten att fungera på ett bra sätt oavsett medlemskap och trosinriktning. Viljan finns att rätta till det som upplevs fel samt tillgodose de önskemål som finns från enskilda. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nr 6 och avstyrker samtliga motioner. 0617957067613 GR01KU6 N 2010-01-01 00:00:00 123924 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0971/#anf21