2348110 GR0971 Riksdagens protokoll 2003/04:71 Onsdagen den 18 februari 2003/04 71 2004-02-18 00:00:00 Frågor om trossamfund föredragning av utskottsärende med eventuell debatt F3415097-87A2-48F6-9AED-57F847D24622 20 MATS EINARSSON (v) v Herr talman! Den här debatten borde inte behövas. Skälet till att det här betänkandet över huvud taget ligger på kammarens bord och till att den här debatten trots allt ändå är nödvändig är att Svenska kyrkan inte skildes från staten år 2000. Skilsmässan blev ofullständig, och det är fortfarande så att man inte kan säga att den svenska staten är religiöst neutral eller sekulär. I det här betänkandet finns de tre viktigaste exemplen på denna ofullständighet i skilsmässan. Det är lagen om Svenska kyrkan, det är frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet och frågan om uppbördshjälpen. På vart och ett av de här områdena har riksdagen arbete kvar att göra innan skilsmässan är genomförd. Jag tar först upp lagen om Svenska kyrkan. Det är svårt att tänka sig någon mer orimlig lag i ett modernt samhälle. Här är det ändå inte fråga om någon relikt från äldre tider, som till exempel var fallet med adelns privilegiebrev från 1700-talet, som vi avskaffade häromåret. Det här är en ny lag, som är stiftad 1998. I den här lagen beslutar Sveriges riksdag - 349 ledamöter med, antar jag, väldigt olika religiösa uppfattningar, i den mån vi har några över huvud taget - om vilken teologisk variant av kristendom som ett av våra trossamfund ska bekänna sig till. Vi beslutar nämligen här med lag att Svenska kyrkan ska vara evangelisk-luthersk, och dessutom beslutar vi om hur den ska organiseras. Får jag fråga: Vad händer om Svenska kyrkan och Svenska kyrkans medlemmar bryter mot lagen om Svenska kyrkan? Jag tror att bara det att ställa den frågan visar hur orimlig den här lagen är. Så till begravningsväsendet. Få saker är mer säkra än att vi alla, oavsett eventuell religiös tro, kommer att behöva ta den här tjänsten i anspråk. Men ansvaret för begravningsväsendet, för alla, har lagts på ett av de religiösa samfunden, nämligen Svenska kyrkan - med undantag för Stockholms och Tranås kommuner, där kommunen har huvudmannaskapet. Men i övrigt är det Svenska kyrkan, ett religiöst samfund bland väldigt många, som har detta huvudmannaskap. Det är naturligtvis orimligt. Så här kan vi inte ha det. Och det finns en naturlig lösning på det. Det är naturligtvis att kommunalisera begravningsväsendet. Den andra delen, frågan om religiösa ceremonier i samband med begravningar, är en annan fråga. Låt var och en sköta det själv och ta ansvar för det tillsammans med sitt religiösa samfund, om man tillhör något. Det är en annan sak. Men ansvaret för begravningsväsendet borde naturligtvis ligga i det allmännas händer. Till dess att vi har uppnått den lösningen är det ett särskilt problem - Folkpartiet tänker också på det - för just dem som inte är kristna. En möjlig dellösning är naturligtvis den att låta till exempel länsstyrelsen ta ansvar och ha huvudmannaskapet för dem som inte tillhör Svenska kyrkan eller vill låta sig begravas i Svenska kyrkans regi, så att säga. Vi stöder också den gemensamma reservationen från Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Slutligen vill jag tala om uppbördshjälpen. Av alla olika typer av ideella organisationer som vi har i det här landet - det är ganska många; det finns till exempel partier, fackföreningar, kulturföreningar, miljöorganisationer, scouter, syföreningar, herrklubbar, frimurare, antifascister och feminister - är det en kategori som kan vända sig till staten för att driva in sina medlemsavgifter. Det är trossamfund. Är detta rimligt? Är detta logiskt? Nej, självfallet inte. Alltihop bygger på att Svenska kyrkan, som tidigare var en offentlig institution och drev in skatt, på något sätt skulle kunna klara av sina medlemsavgifter när man skildes från staten. Därför fick man den här uppbördshjälpen. För att det inte skulle bli diskriminering av andra religiösa samfund så fick de också möjlighet till uppbördshjälp. Men det här kan inte vara någonting annat än en övergångslösning. Vi kan inte ha det på det sättet i fortsättningen. Tills vidare har vi även här ett specialproblem som gäller just ett av de religiösa samfunden - då inte Svenska kyrkan utan Katolska kyrkan, som har en annan form för godkännande av att staten sköter den här indrivningen. Tiden tillåter inte att jag går in på djupet med det här, men problemet ligger i att man inte blir medlem i Katolska kyrkan genom ett medvetet val där man så att säga kan godkänna de stadgar som kyrkan har och som tillåter den här uppbördshjälpen. Man blir medlem genom giltigt dop. Det lär till och med vara så att tvångsdop, åtminstone i vissa avseenden, kan betraktas som giltigt dop inom Katolska kyrkan. Är man då inte överens om detta måste man, precis som Liselott Hagberg redan har varit inne på, som enskild begära rättelse av samfundet. Får man inte det så får man som enskild gå till domstol för att få rätt mot staten. Det är en omvänd ordning mot vad det borde vara. Man kan inte acceptera att människor oförskyllt hamnar i den här sitsen och sedan själva måste begära rättelse genom domstol. Det måste självfallet vara tvärtom, det vill säga att det är samfundet som måste bevisa att personen i fråga ska betala medlemsavgift och att staten har rätt att driva in den. Därför måste man alltså ändra på formen för godkännande även när det gäller detta, tills vi får en rimligare ordning där staten så att säga håller sig borta från det religiösa livet helt och hållet. Jag instämmer i de yrkanden som tidigare har gjorts, men jag yrkar dessutom bifall till reservation nr 5, som jag inte tror att Liselott yrkade på. 0548089226618 GR01KU6 N 2010-01-01 00:00:00 123923 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0971/#anf20