<anforande>
<dok_hangar_id>2348110</dok_hangar_id>
<dok_id>GR0971</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:71 Onsdagen den 18 februari</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>71</dok_nummer>
<dok_datum>2004-02-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Barn och föräldrar m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>70B38041-0810-42F6-9293-7D61C8C7941D</anforande_id>
<anforande_nummer>143</anforande_nummer>
<talare>INGER RENÉ (m) replik</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Vem ska avgöra det? Ska man värdera att den här människan är 45 år och har levt utan denna pappa, medan en annan har levt i 25 år utan att ha haft en fastställd far? Sådana fall förekommer redan i dag, och i dem tillåter man den här faderskapsbedömningen. Men just i de fall som dessa motioner avser och där en kvinna vill hävda talerätt säger man nej. Man säger ja när en far funderar över om han verkligen är far till ett barn. Vi säger att det är alldeles okej, även om detta barn är 35 eller 45 eller i någon annan ålder, men när en kvinna vill hävda denna talerätt säger vi nej och menar att det inte är till barnets bästa. Var är skillnaden där?
</anforandetext>
<intressent_id>0388920259006</intressent_id>
<rel_dok_id>GR01LU11</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>124046</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0971/#anf143</protokoll_url_www>
</anforande>
