2348110 GR0971 Riksdagens protokoll 2003/04:71 Onsdagen den 18 februari 2003/04 71 2004-02-18 00:00:00 Barn och föräldrar m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt FAAE93A1-1492-4E19-BB14-1DFCBD3F47CD 123 TASSO STAFILIDIS (v) v Fru talman! Jag höll på att säga att det är tur att jag har haft den här rapporten att förfasa mig över. Yvonne Andersson slog inte det, så att säga. Fru talman! Rapporten handlar om en havererad vårdnadsutredning. Den handlar om Jaqueline, en flicka som bor någonstans i Sverige men kommer från Norrland. Det är en liten flicka som i dag gömmer sig tillsammans med sin mamma och sina syskon. Hon gömmer sig på grund av att hennes mamma har blivit fråntagen vårdnaden om henne. Mamman har blivit fråntagen vårdnaden om sin dotter på grund av att hon har vägrat att flickan ska tvingas träffa pappan. På det sättet har hon begått umgängessabotage. Pappan har blivit anmäld, och man har bevisligen också kunnat se att han har utsatt flickan för sexuella övergrepp. Domstolen har dömt ensam vårdnad för pappan. Fru talman! Lagutskottet behandlade frågan kring vårdnadsreformen i ett betänkande 1997/98 som hette LU12. När det gäller en situation där någon familjemedlem utsatts för någon form av våld från en förälder uttalade lagutskottet: I de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld, trakasserier eller annan kränkande behandling bör gemensam vårdnad mot en förälders vilja vara utesluten. Det var en mening som lagutskottet uttalade och som inte fanns med i den proposition som regeringen presenterat. Lagutskottet reagerade just på att propositionen inte innehöll detta. Man tryckte på detta, och ett enigt lagutskott stod bakom uttalandet. Trots detta har vi sett år efter år sedan vårdnadsreformen våren 1996 och 1998 att domstolarna har dömt utan att ta någon som helst hänsyn till riksdagens uttalande och utan att på något sätt bry sig om att riksdagen hade gjort ett sådant uttalande. Därför är det mycket bra att regeringen för ett år sedan tillsatte Vårdnadskommittén. Vårdnadskommittén har ett brett uppdrag. Det tycker jag är bra. Samtidigt kan jag upptäcka att Vårdnadskommittén har så enormt många viktiga saker att ta hänsyn till och så enormt mycket att utreda att det ändå uppkommer en liten oro hos mig när jag ser att vissa frågor kanske inte kommer att hinna behandlas och beredas på det sätt jag skulle önska. Det är därför jag har valt att reservera mig till förmån för vissa yrkanden. Vissa av de reservationerna handlar just om att Vårdnadskommittén ska få tilläggsdirektiv där man förtydligar på två områden. Fru talman! Dels handlar det om vårdnaden vid våld inom familjer. Jag förmodar att en av de stora frågor utredningen ska ta upp är just det som domstolarna tyvärr har missat, men som riksdagen hade påtalat. En sak som jag tycker är otydlig är frågan att utreda en mördares rätt att bli vårdnadshavare när denna har dödat den andra vårdnadshavaren. Utredningen har inget uppdrag att ifrågasätta det. Utredningen ska se på möjligheterna för barnet att ha umgänge med mördaren. Jag tycker att riksdagen i enlighet med detta borde uppmana regeringen att ge ett tilläggsdirekt till Vårdnadsutredningen när det gäller frågan om vårdnaden vid våld inom familjer. Den andra frågan handlar om barns rätt att komma till tals. I direktivet finns tydliga skrivningar om vem som ska komma till tals. Hela utredningen går i stort sett ut på att man ska förenkla för föräldrarna att ha umgänge med sina barn, vilket i de allra flesta fall turligt nog fungerar. I de få fall där det inte fungerar och uppstår problem är det allvarligt när lagstiftningen saknar en linje i hur man ska se på frågan. Därför är det viktigt att utredningen får ett tydligt tilläggsdirektiv att även utreda rätten att ge barnen själva talerätt. Ibland tolkar man nämligen från domstolar och från myndigheter barnens bästa på olika sätt. Men det får inte finnas en risk för att barns rätt tolkas som att det är just experterna eller de som står barnen nära som ska ha rätt att komma till tals och att man helt plötsligt glömmer bort att barnen själva ska komma till tals. Jag har precis samma åsikt som Folkpartiet framförde tidigare om en barnbalk. Det är viktigt att man samlar regelsystemet på det sätt som har föreslagits i motioner, nämligen att man skapar en gemensam barnbalk. Vi får inte glömma bort att den föräldrabalk som vi har i dag faktiskt i mångt och mycket går ut på föräldrarnas rätt till sina barn, och ingenstans talas det om barnens rätt till sina föräldrar. Det gör det inte heller lättare att man rätt så ofta påtalar att det är ett barnperspektiv och barnets rätt som man ska beakta. Rent pedagogiskt vore det också värdefullt att förändra lagstiftningen strukturellt och döpa om den till en barnbalk i stället för att som i dag ha en föräldrabalk. Det handlar inte bara om kosmetika utan även om den inriktning som vi vill ha på lagstiftningen. Fru talman! Jag ska övergå till att tala om den fråga som Yvonne Andersson lyfte fram här tidigare och som dessbättre inte är lika allvarlig som de andra hemskheter som jag har pekat på tidigare med våld inom familjer. Den handlar om adoptioner. Det är glädjande att Sveriges riksdag står bakom det beslut som vi fattade i juni 2001 och som trädde i kraft den 1 februari förra året, nämligen att homosexuella precis som heterosexuella får lov att prövas som adoptivföräldrar. Jag vill också ge en eloge till de partier som tidigare röstade emot förslaget men som faktiskt ändå ställer sig bakom de demokratiskt fattade besluten här i riksdagen och respekterar dem, vilket inte Kristdemokraterna gör. Två år i rad har Kristdemokraterna valt att kräva att lagstiftningen ska ogiltigförklaras. Nu flaggar Kristdemokraterna även för att det arbete som är på gång med att ge lesbiska kvinnor samma rättigheter som heterosexuella kvinnor har när det gäller assisterad befruktning är oacceptabelt. Då kan jag inte låta bli att ställa en fråga till Kristdemokraterna, som i alla fall i talarstolen och i andra debattsammanhang står och talar för barnens rätt. Vart har rättigheterna tagit vägen för alla de barn som ni kristdemokrater inte talar om, de barn som ni hela tiden osynliggör här i talarstolen? Gång på gång osynliggör ni alla dessa barn. Oavsett om vi tycker att det är bra eller ej, så väljer Kristdemokraterna att gång på gång låtsas som att dessa barn inte finns. Det finns barn som är adopterade och som har homosexuella föräldrar. Men framför allt, Kristdemokraterna och Yvonne Andersson, finns det oerhört många barn som har tillkommit genom assisterad befruktning. Men dessa barn synliggör inte Yvonne Andersson eftersom hon inte vill att dessa barn ska ha någon rättslig status. Yvonne Andersson vill inte att alla barn ska ha lika rättigheter i det här samhället därför att dessa barn inte existerar för Yvonne Andersson trots att de i praktiken finns i vårt avlånga land. Jag tycker att det är beklagligt. Om Yvonne Andersson och Kristdemokraterna ska vara trovärdiga i sin iver att hela tiden tala om barnets bästa får de också bevisa det genom att inte exkludera vissa barn, vilket de hela tiden gör. Jag ska avsluta mitt anförande med att säga att vi nu har en lagstiftning som trädde i kraft den 1 februari förra året. Och det har redan i dag visat sig vara problematiskt. Vi har redan i dag sett hur det förhåller sig i vissa socialnämnder i landet. Till exempel här i Stockholm finns det en vänsterpartistisk ledamot som har . 0480384439015 GR01LU11 N 2010-01-01 00:00:00 124026 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR0971/#anf123