2348170 GR09131 Riksdagens protokoll 2003/04:131 Fredagen den 18 juni 2003/04 131 2004-06-18 00:00:00 Svar på interpellation 2003/04:536 om vårdhem för anorexipatienter interpellationsdebatt AC4FC468-C766-4F58-9B50-7702C0A4CF84 78 CHRISTER WINBÄCK (fp) fp Herr talman! Jag tackar ministern för de positiva tongångarna. Det är ju så att delar av det här området är ganska nytt. Ministern nämner bulimi. Det senaste, som stod i tidningen i går, handlade om ortorexi, det vill säga när man är farligt fixerad vid nyttig mat, träning och så vidare. Man får alltså tvångstankar av olika slag. Det blir till en mani att äta rätt och hålla sig i trim och allt sådant. Alla de här typerna av sjukdomar handlar om tvångsföreställningar som är lite mer än de vanliga jämfört med oss som försöker äta nyttigt men som ändå kan slarva då och då. Det är riktigt att en del av de här terapierna fungerar bättre än andra. Det finns en variation av olika modeller, och olika modeller passar olika patienter. Det är väldigt svårt att säga att just en viss terapi passar en viss pojke eller flicka. Det är därför man måste ha den höga beredskapen att testa olika modeller över tiden för att se vad som passar bäst. Det handlar dock inte bara om resurser och platser. Det handlar även om att landsting och andra ser till att teckna avtal med andra landsting för att få platser hos dem och så vidare. Men det får inte bli för få stora enheter. En enhet har, som jag ser det, ofta en och samma typ av vårdmodell, en och samma typ av terapi och förhållningssätt till sjukdomen. Blir det för få sådana får man inte tillräcklig variation mellan de olika vårdmodellerna. Det kan vara till förfång för den enskilde patienten men också till förfång för utvecklingen av den typen av vård. Får man ett mindre antal patienter men fler vårdhem kan det ibland vara till fördel i det här fallet. Det handlar som sagt om att kunna utveckla den här vården, som ministern säger. Jag tror att det är oerhört viktigt att känna att vi gemensamt jobbar för detta. Landstingen har ett ansvar, men vi ska också härifrån kunna ge signaler om att det här är ett prioriterat område. Det är det som jag känner är angeläget. Naturligtvis får man i det akuta skedet akut hjälp med dropp, även om det är oerhört svårt. Det finns många tankar hos den sjuke i samband med det och så vidare. Öppenvården är också väl utvecklad i många delar av landet. Men den långa slutenvården finns inte på särskilt många ställen. Övergångsformerna mellan akut slutenvård, slutenvård och öppenvård kanske i alla delar inte heller riktigt fungerar såsom jag känner det i dag. Jag har mångårig egen erfarenhet av området, och jag kan tycka att det skulle vara bra om man härifrån försökte ge lite starkare signaler i samband med psykiatrisamordnarens uppdrag att se över psykiatrin och ta fram alternativa vårdformer. Man bör ge signaler åt olika håll, och det kan vara värdefullt att vi härifrån hjälper till att beakta just den här gruppens särskilda behov. Det är en växande grupp. Det är i dag inte bara flickor, utan som ministern nämner är det också många andra som nu börjar lida av ätstörningar fram och tillbaka. Det är oerhört tråkigt, och jag tror att det är viktigt att vi försöker hjälpas åt för att få det här så bra som möjligt. 0455256796113 GR10536 N 2010-01-01 00:00:00 131163 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09131/#anf78