2348170 GR09131 Riksdagens protokoll 2003/04:131 Fredagen den 18 juni 2003/04 131 2004-06-18 00:00:00 Svar på interpellation 2003/04:536 om vårdhem för anorexipatienter interpellationsdebatt D602358E-006E-4234-94D3-D38F0027FC51 77 Socialminister LARS ENGQVIST (s) s Herr talman! Vi rör oss på ett område som delvis är nytt. Det är ganska intressant att anorexi är känt sedan mycket länge. Där har man en kunskap och i alla fall för de flesta fungerande terapier. Däremot är ju bulimi relativt nytt. Jag noterade i något material som jag tog del av att man egentligen inte diskuterade detta i mitten av 70-talet. Det är ett problem som har vuxit under de senaste årtiondena. Här står vi inför en frågeställning: Hur kan det komma sig att detta problem växer? Det är inte heller så att det begränsas, som man trodde i början, till unga människor och i huvudsak unga flickor. Vi ser nu att det här problemet växer också hos andra grupper. Det är män, invandrare, äldre kvinnor och också barn före pubertetsåldern som får de här problemen. Det är klart att det är otroligt allvarligt. Då är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen avsätter resurser nog för att erbjuda varje patient adekvat vård och adekvat behandling. Vi vet också att det utvecklas behandlingsformer som har visat sig fungera även om de måste vara otroligt individuellt anpassade. Varje landsting behöver naturligtvis inte utveckla egna vårdhem. Men man måste se till att man i samverkan med andra landsting försäkrar sig om att det finns tillräckligt många platser på vårdhem som kan erbjuda adekvat behandling. Det är viktigt att vi från riksdagen och från den nationella nivån uppmärksammar sjukvårdshuvudmännen på deras ansvar. Det här är ett växande problem. Det är viktigt att man avsätter resurser. Varje enskilt landsting har ett ansvar för att det ska finnas platser att tillgå även om man inte arrangerar det i egen regi eller i det egna landstinget. Man ska veta att man ska kunna erbjuda patienten vård på den här typen av hem. Sedan har vi det andra problemet. Det är att slutenvården inte är den enda formen, inte bör vara den enda formen. Här måste vi hitta en kombination så att man arbetar med en behandling som förutsätter slutenvård som följs upp med öppenvård, med regelbundna samtal och att man följer den enskilda patienten. Det måste naturligtvis också utvecklas i nära kontakt med de vårdhem som patienten har varit på och i huvudsak primärvården, som måste ha en beredskap för att ge stöd och hjälp till den enskilda patienten. Här har landstingen mycket att göra, och det är viktigt att vi gemensamt uppmärksammar landstingen på deras ansvar. 0763673691509 GR10536 N 2010-01-01 00:00:00 131162 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09131/#anf77