2348170 GR09131 Riksdagens protokoll 2003/04:131 Fredagen den 18 juni 2003/04 131 2004-06-18 00:00:00 Svar på interpellation 2003/04:536 om vårdhem för anorexipatienter interpellationsdebatt E2855E49-8B5D-42E5-AEFB-377706E1F334 76 CHRISTER WINBÄCK (fp) fp Herr talman! Jag tackar ministern för det positiva svaret. Det känns som att det i svaret finns en del öppningar för att göra den här typen av vård betydligt bättre och effektivare än den är i dag. Ätstörningsproblematiken är ju stor, långvarig och utbredd, speciellt bland flickor. Det är en svår och långsam behandling för att klara en sådan här patient till att bli frisk - om man nu egentligen någonsin blir riktigt frisk från den här sjukdomen. Det kan diskuteras. Ministern säger att ansvaret ligger hos landstingen. Jo, det är ju riktigt att de har ansvaret för att utforma vården. Men det är också så att den här patientgruppen kan tyckas ha något för små resurser i förhållande till det antal patienter av den här typen som ändå finns i respektive landsting. En vårdform som tyvärr är väldigt dåligt utbredd i Sverige i dag är vårdformen mellan det akuta, livshotande skedet och när man är så pass frisk att man kan gå i öppen vård. Det är med andra ord en flera månader lång slutenvårdsbehandling. Den finns i dag på väldigt få ställen. Det finns ett antal vårdhem med lite olika inriktningar, vårdmodeller och specialiseringar som erbjuder vård i Sverige. Det finns i dag ett hyfsat bra samarbete, tror jag, mellan landstingen. Men det finns för få platser. Som ministern säger är det också så att vården ska utformas i samråd med patienten. Det är bara det att ofta är de här patienterna inte särskilt villiga att samråda kring sin sjukdom. Det är besvärligt. Man vill på något sätt inte ha vård eftersom man är inne i sina tvångsföreställningar och fixeringar om hur man vill ha det. När man lyckas övertala en sådan patient, med föräldrar eller utan, att komma till ett sådant här vårdhem och det efter några veckor visar sig att det inte fungerar, då är det otroligt viktigt att man har stor möjlighet och beredskap att byta. Olika vårdhem har olika inriktning. Även personkemin är otroligt viktig i det här fallet; att man har kontaktpersoner som fungerar och som är kompetenta och välutbildade och som, framför allt, med empati kan sätta sig in i den enskildes situation. Det handlar ju om att med morot och piska hjälpa de här patienterna att få ett vettigt förhållningssätt till mat och en del andra föreställningar som man ofta har. Det är en väldigt lång behandling. Jag tror att det kan kännas positivt om det går att ge signaler om att man ska öka möjligheten att få praxisen att snabbare kunna byta behandlingsform, vårdhem etcetera, vid behov. Det innebär ofta att man får åka över landstingsgränserna för att klara detta. Det är positivt att ministern i sitt svar pekar på att psykiatrisamordnaren speciellt ska se över sådana här former och att det kan krävas nya former mellan slutenvård och öppenvård. Det är precis vad som krävs för den här gruppen. Det känns angeläget med tanke på omfattningen och storleken hos den här patientgruppen att man ändå ger lite tydligare signaler om att den här typen av vård är prioriterad. 0455256796113 GR10536 N 2010-01-01 00:00:00 131161 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09131/#anf76