<anforande>
<dok_hangar_id>2348170</dok_hangar_id>
<dok_id>GR09131</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:131 Fredagen den 18 juni</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>131</dok_nummer>
<dok_datum>2004-06-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2003/04:532 om rättvist stödsystem för glutenintoleranta</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>0A10D95E-A023-4CAD-8D69-31EC47BDFB61</anforande_id>
<anforande_nummer>60</anforande_nummer>
<talare>KERSTIN-MARIA STALIN (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag måste säga att jag är fruktansvärt besviken. Det var många som trodde att jag skulle få ett nollsvar liknande dem som ministern har levererat förut. Jag kallar nämligen detta för ett nollsvar. Och det har varit många sådana nollsvar.
Men jag är en positiv person och hoppas väldigt lätt på det goda. Och hoppet tändes när jag fick höra att svaret blev flyttat från i måndags till i dag på grund av att svaret inte var klart. Då tänkte jag att det i alla fall blir ett svar. Sedan fick jag i mitten av veckan besked om att fördröjningen berodde på ett missförstånd i arbetsfördelningen. Då tänkte jag att det nog blir ett riktigt svar. Man ställer ju inte interpellationer bara för att det är roligt. 
Jag har så många gånger fått höra att något är på gång. Och det finns massor av människor som ringer och frågar vad som händer eller varför det inte händer någonting. Därför ställde jag den här interpellationen. 
Det är rätt bedrövligt. I Sverige har vi ett system med ett högkostnadsskydd för kostnader kopplade till funktionshinder och sjukdom. Det är 900 kr för sjukdom 1 800 kr för läkemedel. Sedan finns det en stor patientgrupp som inte omfattas av detta högkostnadsskydd och som får betala med egna pengar, upp till 5 000 kr per år. Det måste vi göra någonting åt. Detta har sagts ganska länge att något skulle hända. 
Om man till exempel är glutenintolerant eller har någon annan mag- och tarmsjukdom går man kanske inte till doktorn. Men det är besvärligt, och det är dyrt. Man vet att speciallivsmedel är dyra, och då kanske det inte blir av att man köper det utan slarvar. Då får man ännu mer mag- och tarmbesvär. Man blir trött, man får näringsbrist, man kanske får reumatisk värk, och sedan leder det till långtidssjukskrivningar, om nu begreppet är känt. Varje gång som en glutenintolerant får i sig gluten blir tarmens slemhinna inflammerad.
Barn upp till 16 år kan i dag få glutenfria specialprodukter på apoteket subventionerade. Det är ungefär som att få ett recept för medicin. Men vid 16 års ålder upphör denna subventionering. Då beror det på till exempel bostadsorten och välvilligheten hos landstinget om man ska få detta subventionerat. Man kan få detta subventionerat även när man är över 16 år, men det är väldigt olika i landet. 
Detta har diskuterats sedan 80-talet. Det har lovats, det har tyckts, och det har tagits tillbaka. En tid fick man göra ett avdrag i deklarationen för detta. Men 1991 upphörde detta. Och nu får man betala dyrt, och man får betala moms. Därför ställde jag denna interpellation. Och jag frågade hur långt man har kommit. Det är inte bara jag som vill veta det, utan det är massor av människor i Sverige som nu vill veta hur långt man har kommit med detta regeringsarbete. Och vad tänker ministern göra i detta arbete nu? Såvitt jag har förstått har detta arbete pågått under 13 år. Det har också skett stora utredningar. En hette 
Mat som medicin
. Den kom 1999. En annan utredning gjordes av Grönwall där han skulle visa beräkningar. Men det hände ingenting i alla fall. 
</anforandetext>
<intressent_id>0186490041606</intressent_id>
<rel_dok_id>GR10532</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>131145</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09131/#anf60</protokoll_url_www>
</anforande>
