<anforande>
<dok_hangar_id>2348169</dok_hangar_id>
<dok_id>GR09130</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:130 Torsdagen den 17 juni</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>130</dok_nummer>
<dok_datum>2004-06-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Demokratifrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E5C9DE9B-414B-4B6E-894A-0D6C48BE5467</anforande_id>
<anforande_nummer>65</anforande_nummer>
<talare>PÄR AXEL SAHLBERG (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Han stod där utanför vallokalen i sin fotsida, långa klädnad, ljust gul som sanden och som ökensolen, i vacker brodyr i rött och guld. Längs kinderna rann tårar. Det var 1996, det första palestinska valet och den här mannens, beduinens, första erfarenhet av att någon hade frågat honom om hans mening. Han var lycklig.
Jag tänker alltid på honom som jag mötte där utanför Hebron när vi talar om demokrati. Han illustrerar ganska mycket av det, också det problem som vi bara har snuddat lite vid i dag, nämligen demokratins två sidor. Den ena rör deltagandet också i val och röstandet. Den andra handlar om politikens möjligheter, möjligheten att leverera, att åstadkomma något. Han var lycklig över att ha fått delta och rösta. Jag är övertygad om att han, om han fortfarande lever, undrar vart rösten tog vägen, vad det blev av det som han då hoppades skulle innebära en skillnad.
Vi ska inte diskutera den palestinska situationen, även om den intresserar mig, utan vi ska snarare diskutera just det demokratiska sammanhanget. Det är intressant - många har nämnt det - därför att 60 % och fler än det lät bli att göra som den gamle nomaden. Jag är inte säker på att så många av dem gråter över sin missade chans i söndags, de som lät oss andra bestämma. Jag tycker att det är allvarligt.
Men jag tycker inte att vi ska överdriva situationen. Jag tror att de som försöker göra det här till en entydig bild av ointresset för Europa är helt fel ute. När vi folkomröstade i höstas samlade det en stor del av befolkningen. Vi har i de nya, moderna och växande demokratierna i öst sett att EU-parlamentsvalet inte heller där lockar alla ut ur husen. Vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser av något annat slag än att vi ännu inte riktigt har sett hur Europeiska unionen är en del av vår vardag och att det därför är ett viktigt val.
Jag tycker därför, fru talman, att regeringens skrivelse är bra. Där slås fast ett antal viktiga och grundläggande perspektiv på demokratin. Men de som trodde att skrivelsen skulle lösa demokratins problem, nu och kanske för alltid, är naturligtvis besvikna. Men det är nog inte på regeringen de ska känna sig besvikna utan på sina egna förväntningar.
Jag yrkar bifall till förslagen i KU:s betänkande i dess helhet, som är ett slags kontinuerligt samtal om demokratin.
Det är också viktigt att fastslå att de som äger demokratin väl måste anses vara medborgarna. Det är vi tillsammans som väljare som värnar vårt demokratiska system. Men det här systemet måste underhållas, av till exempel folkrörelser, grupperingar av människor av gammalt slag och av nyare slag.
När Lotta N Hedström försöker göra väsen av att de gröna har ett annat grundperspektiv på demokratin kan det hända att det är sant, men inte från den här utgångspunkten. Om det är någon som vet att demokratin börjar där på fabriksgolvet, i förmågan att organisera människor för en gemensam kamp för en bättre värld, är det vi i arbetarrörelsen, och särskilt socialdemokratin.
Det handlar därför om att vi som partiföreträdare och som partier förvaltar den här demokratin. Vi gör det genom att agera under politiska spelregler, och vi har ett oerhört stort ansvar. Medborgarna äger frågan och har därför ett ansvar. Partierna och de förtroendevalda har ett stort ansvar att förvalta det.
Jag har tidigare sagt från den här talarstolen att jag ser de förtroendevalda som demokratins tjänare. Därför har vi ett särskilt ansvar, fast jag tycker inte att vi riktigt har anledning att den här veckan klä oss i säck och aska. Vi har ju gjort, i varje fall nödtorftigt, en del av vårt jobb, men vi mötte inte riktigt responsen från medborgarna. Vi kan ha synpunkter på det.
Kanske är det så att det är omöjligt att ha ett val i juni och att den diskussionen är viktig. När jag jobbade i kyrkan sade vi alltid att det är ingen idé att göra någon stor satsning efter påsk för då kommer inte folk. Lite av det gäller också i det här sammanhanget.
Jag tror att samspelet mellan väljare och valda är det som vi alltid måste utmanas av för att utvecklas. Och vi kan fundera över en del av de problem som vi har. Röstar vi för ofta eller för sällan? Nu har vi faktiskt utmanat våra väljare att gå till val varje år. Är det bra? Är det enigheten som skapar den stabila grunden och förtroendet för demokratin, eller är det polariseringen? Vi hade den debatten för en stund sedan mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet.
Jag tror att den senaste valrörelsen snarare talar för att det är brist på polarisering, som därför inte vitaliserar väljarna, än ger en bild av en stor enighet. Så kan man också tolka det när ett parti valde att sno våra valsedlar och sätta sin partibeteckning under. Det kan möjligen vara en kvalitetsbedömning av våra valsedlar, men det kan lika gärna vara det av det parti som inte hade egen kreativitet utan valde vår text.
Jag tror därför att vi, när vi för de här diskussionerna, inte ska göra det enkelt för oss. Jag tycker kanske inte riktigt att regeringen har det stora ansvar som en del av motionerna faktiskt resulterar i. Jag tror nämligen inte att det är regeringen som i alla sammanhang ska skapa mötesplatser för demokratin och det ena och det andra. Det handlar om ett mycket bredare ansvar hos folket och hos oss som politiker och förtroendevalda.
Jag tycker att det här betänkandet, herr talman, är ett bra exempel på en fortsatt process. Regeringen löste inte alla problem. Det gjorde inte heller vi i KU. Men jag tror att den här formen för just den här typen av frågor är alldeles rätt, att regeringen presenterar en skrivelse, lyfter upp den aktuella diskussionen och gör det baserat på en hel del forskningsunderlag. Möjligen skulle vi här i riksdagen med vår ännu bredare bas i sju olika partier svara mot en sådan regeringsskrivelse med ett mera utförligt material, kanske flera seminarier och sedan en sådan här avstämmande, ganska regelbunden debatt i kammaren.
Jag tycker därför att det är angeläget, inte minst den här veckan, att vi nu säger till alla de drygt 60 % som lät bli att visa upp sin vilja i söndagens val. Kanske skulle vi kunna presentera dem för min herde, beduinen där utanför Hebron, som grät av lycka över att ha fått vara med och lägga sin röst.
</anforandetext>
<intressent_id>0476457225115</intressent_id>
<rel_dok_id>GR01KU19</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>130880</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09130/#anf65</protokoll_url_www>
</anforande>
