2348168 GR09129 Riksdagens protokoll 2003/04:129 Onsdagen den 16 juni 2003/04 129 2004-06-16 00:00:00 Transportinfrastrukturen 2004-2015 föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 387D90CF-7E45-459C-AF14-BD75832D5760 106 SVEN BERGSTRÖM (c) c Fru talman! Det vore frestande att genast kasta sig in i debatten om PPP, men jag återkommer till det något senare i mitt inledningsanförande. Det är väl knappast okänt för någon som följer den här debatten att Centerpartiet står för att hela Sverige ska ha möjligheter att utvecklas och att människor ska kunna leva ett gott liv såväl på landsbygden som i storstäder. Det är mot den bakgrunden som bra vägar och bra järnvägar är så viktiga för oss. Enligt vår mening är bra vägar och bra järnvägar grundläggande förutsättningar för livskraft och utveckling i hela landet. Samtidigt är det alldeles nödvändigt att man formar politiken på detta område så att den står i samklang med natur och miljö och så att vi inte undergräver våra egna och framtida generationers möjligheter att leva och verka. De utsläpp till miljön som trafiken i dag står för är ett av de enskilt största hoten mot miljön och det framtida klimatet. Av de svenska koldioxidutsläppen står transportsektorn för ca 40 %, och av detta kommer två tredjedelar från just vägtrafiken. Det är därför så angeläget att förändra transportsektorn så att vi får in nya miljöriktiga bränslen i våra bilar, lastbilar och bussar, inte bara som försöksverksamhet här och där utan på bred front. Nollvisionen i fråga om dödade och allvarligt skadade i trafiken bör även vara vägledande i arbetet med att minimera transportsystemets negativa påverkan på vår hälsa och livsmiljö. Centerpartiet menar att det är hög tid att bryta oljeberoendet, inte bara i Sverige utan även i Europa och globalt. En omställning till ett hållbart energisystem är nödvändigt av miljöskäl, av ekonomiska skäl, men också av säkerhetsmässiga skäl. Sverige och Europa har möjligheter att bli världsledande på alternativa drivmedel. För att det ska bli möjligt måste EU ställa om och ta på sig en större uppgift när det gäller att göra något åt oljeberoendet. Detta underströk vi från Centerpartiet i en särskild rapport i förra veckan inför EU-valet, och jag vill gärna hänvisa till den. I detta sammanhang vill jag också yrka bifall till reservation 3 om övergripande frågor och utgångspunkter i betänkandet. Ett långsiktigt hållbart transportsystem var rubriken för den ursprungliga propositionen på detta område. Det är därför väldigt viktigt att ha det som ledstjärna. När man lyssnade till vissa inslag i den tidigare debatten här i kammaren om trängselavgifter kan man fundera på om de mest fundamentalistiska debattörerna över huvud taget kommer ihåg att det finns en koppling mellan trafik och miljö och att man faktiskt måste fundera på att göra något åt de miljöproblem som trafiken ställer till med. Men Centerpartiets slutsats är inte att vi ska bromsa trafiken genom att låta vägarna vara dåliga och svårframkomliga. Det kan ju tvärtom öka miljöbelastningen om vi har dåliga vägar. Från vår sida konstaterar vi med viss glädje att regeringen och dess samarbetspartier nu signalerar att man vill ta tag i de stora infrastrukturproblemen som har funnits alltför länge. Möjligen har åratal av hård opposition och påtryckningar här i kammaren för en bättre infrastruktur nu fått effekt. Regeringen förefaller äntligen ha förstått vikten av att försöka åtgärda de så kallade flaskhalsarna som finns inom både väg- och järnvägssektorn, sträckor som är i akut behov av upprustning eller nybyggnationer. Det är därför lite trist att behöva påpeka att en stor del av dessa projekt sannolikt inte kommer att genomföras inom planeringsperioden 2004-2015 med den politik som regeringen för. Det är precis som Jan-Evert Rådhström tidigare har påpekat här i talarstolen och som Västsvenska industri- och handelskammaren skriftligt påpekade för oss häromdagen, nämligen att de senaste 50 årens historia på detta område visar att bara ungefär hälften av de projekt som man har med i vägplanerna också blir genomförda inom planperioden. Det är ledsamt att säga att det nog dessvärre blir så även den här gången, detta av en enkel anledning - pengarna saknas. Pengarna kommer inte att finnas. Regeringen redovisar öppet i propositionen ett kvarstående finansieringsbehov på nära 66 miljarder kronor. Dessutom flaggas det för att den nödvändiga höjningen av anslagen för att uppnå de planeringsramar som anges kanske inte klaras beroende på det statsfinansiella läget. Dagens infrastruktursituation kräver enligt Centerpartiets uppfattning kraftfulla och omedelbara åtgärder. När de nödvändiga satsningarna inte kan klaras med den traditionella syn på infrastrukturinvesteringar som regeringen har måste nya lösningar sökas och komma till stånd. Därför vill också Centerpartiet pröva mer av alternativa finansieringslösningar, exempelvis PPP som nyss diskuterades här. Det förekommer redan i England, Finland och Norge, medan Sverige, som har påpekats här, egentligen bara har prövat den modellen vid bygget av Arlandabanan med de speciella förutsättningar som har förelegat i det fallet. Jag vill gärna ställa en fråga till Karin Svensson Smith, som är så tvärsäker på att det här är väldigt dumt och dåligt. Om man är så tvärsäker på att det är dumt och dåligt, varför då inte pröva det och få bevis i verkligheten för att det är så dumt och dåligt? Vi talar ju i trafikutskottet mycket om utvärdering och uppföljning. Låt oss få något fler exempel att studera för att kunna konstatera om det fungerar bra och om man kan få effektivitetsvinster på 15 %, eller hur det fungerar. Centerpartiet tror inte heller att detta är något sesam, öppna dig! som skapar en massa resurser utan att det kostar något. Men vi tror att det kanske kan bidra lite grann till att genomföra angelägna investeringar, och vi tror också att effektivitetsvinsterna kan finnas där. Därför menar vi att det nu är dags att pröva detta för att kunna genomföra önskvärda, samhällsekonomiskt riktiga och strategiskt viktiga investeringar i vägar och järnvägar och förordar att vi prövar alternativa finansieringslösningar på några större och väl avvägda väg- och järnvägsprojekt inom de närmaste åren, inte någonting som ska gå i gräddfil utan något som Vägverket och Banverket redan har med högt upp på prioriteringsordningen. Jag vill därför yrka bifall till reservation 12 om alternativa finansieringslösningar där denna argumentation utvecklas ytterligare. Fru talman! Från regeringens sida har man i ögonblick av självrannsakan och ödmjukhet ibland medgivit att oppositionens kritik varit riktig - våra vägar har fått förfalla, och underhållet har blivit eftersatt under senare år. Det har inneburit stora problem för människor, för näringsliv och för kommuner i stora delar av Sverige, och det har inneburit att den klyvning av landet, socialt och regionalt, som vi har kunnat se under senare år har blivit än värre. Framför allt i de norra delarna av landet har vägarna närmast varit oframkomliga under tjällossningstider. Men också i Dalsland, Småland och på andra ställen har problemen tidvis varit väldigt stora. Vi har också kunnat se bristande underhåll på våra järnvägar som slagit igenom i form av tågstopp, tågförseningar, inställda avgångar och mycket annat som har varit till förtret för resenärer och godstransportköpare. Kostnaderna för att återhämta det uppskjutna underhållet av det statliga vägnätet beräknas av Vägverket i dag uppgå till ca 17 miljarder kronor. Därför är uppgiften att ta igen det eftersatta underhållet samt att garantera drift och underhåll tillsammans med satsningar på tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion de viktigaste satsningarna på vägnätet i närtid. I stället för att göra denna nödvändiga satsning är regeringen och dess samarbetspartier redo att låta underhållsberget bestå och till och med riskera att det växer ytterligare då man anvisar mindre resurser än vad Vägverket bedömer som nödvändiga. Regeringen konstaterar själv i propositionen att enbart de mest angelägna bärighetsbristerna på grund av eftersläpande underhåll åtgärdas - ca 10 %. Kvarstående behov efter år 2015 när det gäller tjälsäkring utgörs av cirka en tredjedel av de viktiga näringslivsvägarna, vilka i dag har bärighetsrestriktioner. Vägverkets bedömning är, som framgår av propositionen, att det inom några år blir nödvändigt att antingen sänka målstandarden eller att tillföra mer pengar till drift och underhåll. Någon nämnde helt kort om de enskilda vägarna, och det vill jag också göra. Men jag skulle vilja säga de så kallade enskilda vägarna, för de är i huvudsak tillgängliga för alla och svarar för en betydande andel av det svenska vägnätet. De finns såväl i storstadens närhet som på ren landsbygd. Enskilda vägar är ofta en finmaskig förlängning av det allmänna vägnätet och har en avgörande betydelse för landsbygdsboende, för näringsliv och för jakt, fiske, friluftsliv och turism. En fungerande infrastruktur även i landsbygd och glest trafikerade områden är en hörnsten i den svenska regionalpolitiken. Centerpartiet har varit pådrivande för en högre ambitionsnivå så att också det enskilda vägnätet kan ges en godtagbar standard. Trafikutskottet har gång på gång betonat vikten av att ge de enskilda vägarna tillfredsställande förutsättningar så att riksdagens transportpolitiska mål kan uppfyllas. Fru talman! Problem knutna till den enskilda väghållningen är bland annat att bidragen är underdimensionerade och att kostnader för exempelvis reparationer av broar är större än vägsamfälligheterna klarar av att bära. Mot den bakgrunden menar vi att BREV-utredningens förslag, bland annat om att Vägverket ska ta över ansvaret för så kallade konstbyggnader i form av broar, måste genomföras. Det kunde vara intressant att höra om Ulrica Messing här i dag kan ge besked om det kommer något förslag på just detta område. Det fanns annat i BREV-utredningen som vi var ense om att skrota, men just det här var ganska bra. Vad slutligen gäller järnvägsinfrastrukturen ser vi det som angeläget att drifts- och underhållsinsatserna prioriteras så att redan investerat kapital vidmakthålls och inte föröds. Centerpartiet välkomnar därför regeringens ambitioner att i ett första steg förbättra järnvägens standard så att antalet störningstillfällen halveras för godstrafiken liksom att kvaliteten i järnvägssystemet rent allmänt förbättras och tågförseningarna minskas. Däremot vill vi varna för den nedprioritering av det mindre trafikerade nätet som regeringen faktiskt förefaller öppen för i propositionen. Jag bildar gärna en allians med Karin Svensson Smith och Jan-Evert Rådhström när det gäller en stoppbom för upprivning av fler järnvägsspår i vårt land. De senaste årens utveckling visar tvärtom att potentialen för en utökad tågtrafik är stor om de rätta förutsättningarna föreligger. Jag hade själv nöjet att häromdagen åka med premiärtåget, det regionala snabbtåget, mellan Gävle och Sundsvall. Det finns en stor potential här, och det gäller långt ut i landet - inte bara i Mälardalen utan också i Gävleborg och Skåne och på många andra ställen. Också godstrafiken kan effektiviseras och utvecklas om viktiga spårinvesteringar kan fullföljas i de stora godstransportkorridorerna, vilket bland annat Godstransportdelegationen påpekat. Det är därför viktigt att inte nya flaskhalsar byggs in i järnvägssystemet genom att upprustade eller nybyggda bandelar inte länkas ihop med det övriga bansystemet på ett optimalt sätt. Det kan till exempel gälla Botniabanans fortsättning från Nyland och söderut längs kusten. Kanske kunde vi också på den punkten få ett besked från Ulrica Messing om hur hon ser på risken för nya flaskhalsar när man nu inte fullföljer sådana här investeringar på ett optimalt sätt genom att rusta upp också Ådalsbanan. Fru talman! Det finns ytterligare väldigt mycket i detta betänkande som skulle kunna kommenteras. Självfallet står jag bakom alla reservationer med Centerpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till de reservationer som jag redan har yrkat bifall till. 058426570914 GR01TU10 N 2010-01-01 00:00:00 130695 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09129/#anf106