<anforande>
<dok_hangar_id>2348166</dok_hangar_id>
<dok_id>GR09127</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juni</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>127</dok_nummer>
<dok_datum>2004-06-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2003/04:493 om stärkande av patientens ställning i vården</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>B5AFA95C-27AD-4C1C-9B6A-16681E90B8F1</anforande_id>
<anforande_nummer>82</anforande_nummer>
<talare>Socialminister LARS ENGQVIST (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Det är alldeles uppenbart när man har lyssnat på båda inläggen att vi behöver klara ut vad vi egentligen talar om. En frågeställning som jag har uppfattat att Kenneth Johansson faktiskt är intresserad av är hur mycket av patientens rättigheter som ska lagfästas och hur mycket som ska vara processbart rent juridiskt. Den andra problematiken handlar naturligtvis om det som är det viktigaste för patienten, nämligen hur den faktiska tillgängligheten är. Vilken vård får jag som patient? Det är viktigt att man håller isär dem. Det finns nämligen ingenting som pekar på att de länder som har försökt att hitta en lagreglerad rättighet kan erbjuda en faktiskt bättre tillgänglighet. Däremot kan man processa om misslyckandena. Och det kan vara en tröst för den som möter främlingskap i vården att man efteråt kan få rätt enligt lag. 
Vad vi är intresserade av att diskutera är att erbjuda patienten faktisk tillgänglighet till en god vård på lika villkor. Då är frågan: Hur mycket ska lagregleras, och hur mycket ska man bygga på en skyldighetslagstiftning gentemot vårdgivarna?
Jag ska börja med vårdgarantin. Det som sagts här i de båda tilläggen men också i ett otal inlägg i debatten om vårdgarantin grundas på politisk propaganda utan sans. Sanningen om vårdgarantin och de löften regeringen har givit är följande: År 2002 bestämde sig Landstingsförbundet enhälligt för att arbeta för införandet av en behandlingsgaranti. Efter det förklarade regeringen: Detta kommer vi att stödja. När det socialdemokratiska partiet gick till val 2002 skrev man in i sina vallöften att under mandatperioden - som, såvitt jag förstår, tar slut valdagen 2006 - ska det införas en nationell behandlingsgaranti. Man hänvisade till det beslut som Landstingsförbundet har fattat.
Vi var alldeles övertygade om att vägen ska gå över förhandlingar med detta landstingsförbund som självt bestämt sig för att arbeta för det här. Vi var överens om att vi ska diskutera vad som krävs av staten när det gäller ytterligare medel till sjukvårdssektorn för att garantera en sådan här vårdgaranti.
Vi var överens och tecknade också en överenskommelse med Landstingsförbundet på hösten 2002 om att vi gemensamt ska verka för införandet av vårdgarantin. Vi kom överens om att det inte kommer att vara möjligt år 2003 men hade lite olika uppfattningar om när det skulle vara möjligt att genomföra vårdgarantin.
Det förs nu diskussioner med Landstingsförbundet om införandet av vårdgarantin. Det har avsatts medel, tillräckligt för att kunna genomföra den - detta enligt bedömningar som regeringen och Landstingsförbundet gjort under de här diskussionerna i vintras och i våras.
Nu förs det diskussioner med Landstingsförbundet, som vi hoppas ska vara klara tills vi i höst presenterar budgetpropositionen, om vilket datum en behandlingsgaranti ska införas.
Beträffande missuppfattningarna och den politiska propagandan: Det är inte socialministern personligen som lovar en vårdgaranti, utan det är det socialdemokratiska partiet, den socialdemokratiska regeringen och Landstingsförbundet som gemensamt har bestämt sig för att verka för införandet av vårdgarantin under mandatperioden. Det är jag glad över, och jag hoppas på att också kunna vara med om att fatta det här beslutet.
Vidare: Vi har aldrig sagt att det här ska införas nästa år eller liknande, utan vi har hela tiden hållit fast vid att det kommer att införas under mandatperioden, och vi har försökt att göra en bedömning av när vi tror att det är möjligt att genomföra detta.
Jag tror att det är bättre att faktiskt hålla sig till en riktig verklighetsbeskrivning gentemot väljarna och gentemot dem som är intresserade av detta. Vi har nu ett fantastiskt läge. Det finns nämligen en politisk uppslutning bakom idén om att ha en behandlingsgaranti som utvecklas av sjukvårdshuvudmännen för att försäkra patienterna om att man får vård inom rimlig tid. Det ska vi vara stolta över. Vi behöver inte ständigt missförstå varandra. 
Här finns det alltså ett löfte från regeringen, numera också förankrat hos samarbetspartierna, om att man ska använda mandatperioden för att genomföra det här. Det kommer att genomföras. Diskussioner är på gång, och vi kommer att få se att innan väljarna går till val igen finns det en fungerande behandlingsgaranti.
</anforandetext>
<intressent_id>0763673691509</intressent_id>
<rel_dok_id>GR10493</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>130350</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09127/#anf82</protokoll_url_www>
</anforande>
