<anforande>
<dok_hangar_id>2348166</dok_hangar_id>
<dok_id>GR09127</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juni</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>127</dok_nummer>
<dok_datum>2004-06-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2003/04:550 om patienträttigheter vad gäller läkemedel</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>C94CD917-AB78-434F-BA2A-8F01DB18B76F</anforande_id>
<anforande_nummer>117</anforande_nummer>
<talare>CARL-AXEL JOHANSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag begär inte att socialministern i dag ska ta ställning till utredningen och så vidare. Vad jag menar är att det är viktigt att man nu tittar igenom direktiven och vad utredningens förslag säger och i så fall anför strikta skäl om man föreslår att icke preskriberade svåra fall ska undantas från förändrade ersättningsmöjligheter. Direktiven innehöll ju inte det. Det är det jag pekar på och vill göra socialministern uppmärksam på när man nu bereder ärendet.
Jag måste nog ändå säga en sak till Kerstin-Maria Stalin. Vi kan inte lagstifta om ett visst antal läkemedel, även om alla läkemedelsförmånsnämnder och rekommendationer gör sitt bästa för att minska antalet använda läkemedel. Varje ansvarsfull läkare lär sig ett antal läkemedel, kanske ett tiotal eller tjugotal, som han eller hon använder och följer upp. Det fordrar kontinuitet, uppföljning och god patientkontakt. Det krävs att sjukvården kan erbjuda det. Då tror jag att vi kan minska också bieffekterna.
</anforandetext>
<intressent_id>0155044813008</intressent_id>
<rel_dok_id>GR10550</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>130385</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09127/#anf117</protokoll_url_www>
</anforande>
