2348148 GR09109 Riksdagens protokoll 2003/04:109 Onsdagen den 5 maj 2003/04 109 2004-05-05 00:00:00 Folkrätt föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 0D5EBD1D-42E8-4884-B9E2-6AE0E8AABEBA 107 HOLGER GUSTAFSSON (kd) kd Herr talman! Först vill jag yrka bifall till vår reservation nr 3. Den mest debatterade folkrättsliga frågan för närvarande upplever jag vara humanitära interventioner och komplexiteten med detta. Vad gör världssamfundet då folkrättens principer krockar med de mänskliga rättigheternas principer? Det är vårt stora dilemma. Vad gör vi när FN:s säkerhetsråd inte är enigt? När har vi rätt att genomföra en så kallad humanitär intervention med i huvudsak militära medel? Vissa nöjer sig med att hävda säkerhetsrådets överhöghet och därmed också ansvar för att avgöra när något är legitimt eller inte. Andra ser en möjlighet till en folkrättslig tolkning för att hitta en lösning på problemet. Låt oss konstatera att det traditionellt finns två allmänt accepterade undantag från FN:s våldsförbud, nämligen rätten till självförsvar och ingripanden auktoriserade av FN:s säkerhetsråd. I den bästa av världar är säkerhetsrådets medlemmar helt överens om när en konflikt eller en kris är så allvarlig att det finns motiv för ett ingripande. Vi kristdemokrater vet att människan är ofullkomlig. Historien har inte gett oss anledning att ändra denna uppfattning. Vi är inte ensamma om den åsikten, och därför ser vi också att humanitära interventioner förekommer. En viktig humanitär intervention genomfördes av Nato i Kosovo på 1990-talet. Den var sent initierad och fick mycket allvarliga konsekvenser för den serbiska civila befolkningen. Det är delvis på grund av denna humanitära intervention som det i dag kan föras debatter kring vad som är folkmord och vad som inte är folkmord. Var går gränsen för folkmord? Det är visserligen en annan fråga, men det är ändå en till humanitära interventioner starkt förknippad fråga som vi måste reda ut. Herr talman! Folkmordet i Rwanda är det internationella samfundets och FN:s allra största skamfläck. Det som gör denna tragedi än mer obegriplig är att den kunde ha förhindrats, eller åtminstone lindrats med en intervention. Folkrättens fundamentalister är de som väljer att stillatigande titta på eller vända ryggen till när människor kränks, bara folkrätten följs. För oss kristdemokrater är det en grundläggande plikt för alla demokratiska stater att verka för alla människors rätt till mänskliga fri- och rättigheter. Detta arbete bygger i allt väsentligt på civila och fredliga medel. Men det är fortfarande omöjligt att demokratisera i krigszoner. Det är oerhört svårt att skapa ekonomisk utveckling i djupa konfliktlägen. Den väpnade interventionen behövs i extrema fall för att sätta stopp, kyla ned och skapa en utgångspunkt för något som är bättre. Det finns inga goda krig, men det har funnits och kommer att finnas humanitära interventioner som var och är nödvändiga. Herr talman! Vanligtvis bedöms om det finns en legitim rätt att ingripa eller inte. I själva verket borde frågan vara: När har vi skyldighet att ingripa? Detta är huvudbudskapet i en rapport som heter The Responsibility to Protect och presenterades av en kanadensisk organisation i december 2001. Rapporten omkonstruerar begreppet suveränitet. Vill en stat ha suveränitet måste den också ikläda sig det fulla ansvaret att skydda det eller de folk som ryms inom statens gränser. Skyddar man inte folket åtnjuter staten inte suveränitet, och då måste principen om icke-inblandning stå tillbaka för omvärldens skyldighet att skydda de utsatta. Skyldigheten att skydda ger således en skyldighet att ingripa. Dessa tankegångar är så angelägna ur mänskliga rättigheters perspektiv att jag hoppas att vi får anledning att återkomma till dem i riksdagens fortsatta arbete kring folkrättens konsekvenser. Herr talman! I det betänkande vi nu debatterar har vi ägnat stort utrymme åt den arabisk-israeliska konflikten. Kristdemokraternas huvudsakliga ställningstaganden till denna konflikt ligger fasta. Men ändå: Ofta utpekas endera sidan som helt ansvarig för konflikten. Försöken att reda ut konflikten genom härledningar till olika avlägsna historiska skeenden är otaliga. Detta tillvägagångssätt har år ut och år in visat sig vara lönlöst. I stället måste vi lyfta fram och belysa situationen för helt vanliga israeler och palestinier, för de människor som vill kunna gå till jobbet, skolan eller restaurangen utan att riskera att bli bombade, beskjutna eller trakasserade. Vi anser att bägge parter i konflikten är ansvariga för att få ett slut på konflikten. Vi anser att Sverige genom EU ska verka för en balanserad hållning till parterna i konflikten och uppmuntra parterna att uppnå ett fullständigt och varaktigt fredsfördrag genom nya förhandlingar. Vägen till långsiktig och stabil fred är en tvåstatslösning. Sveriges roll i denna konflikt bör vara att som opartisk aktör bidra med stöd och ställa krav på bägge parters efterlevnad av folkrätten, av mänskliga rättigheter samt av de åtaganden man faktiskt har gjort i tidigare avtal. Det är av grundläggande betydelse att den svenska Mellanösternpolitiken bygger på och upprätthåller goda relationer till konfliktens alla parter. Sverige och EU ska fördöma alla våldshandlingar vare sig de manifesteras i terrordåd av självmordsterrorister eller i form av repressalier med anledning av terrordåden. Det så kallade Genèveinitiativet är enligt Kristdemokraterna extra intressant eftersom det i betydande grad bygger på de bägge folkens vilja. Detta initiativ kan vara ett komplement till färdkartan för fred. Slutligen måste omvärldens politiska och ekonomiska stöd till parterna relateras till den vilja att uppnå fred i regionen som verkligen nås, de framsteg som verkligen görs på fälten. Med detta menar jag viljan att följa och respektera vägkartan för fred, den israeliska statens upphörande av bosättarpolitiken och att den palestinska myndigheten måste sätta stopp för terrordåden. Till sist, herr talman: Detta måste vara ovillkorliga krav på parterna. Dessutom måste upprättandet av en palestinsk statsbildning kombineras med långtgående politiska och ekonomiska reformer för att nå ett demokratiskt statsskick. 0782713019602 GR01UU11 N 2010-01-01 00:00:00 128522 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09109/#anf107