<anforande>
<dok_hangar_id>2348143</dok_hangar_id>
<dok_id>GR09104</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:104 Onsdagen den 28 april</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>104</dok_nummer>
<dok_datum>2004-04-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skadeståndsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>8C492867-76E4-4BFF-8AE1-461520ACF1F8</anforande_id>
<anforande_nummer>197</anforande_nummer>
<talare>TASSO STAFILIDIS (v) replik</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Nu känner jag inte till det enskilda fall som Mia Franzén tar upp, men enligt det jag känner till av regelverket ska det delas ut ersättning för de psykiska besvär som åsamkas dessa personer. Det är möjligt att det fortfarande sker fel. Behövs det ett förtydligande i frågan bör det komma till stånd. Jag har inte kunnat se något sådant behov.
Anledningen till att vi från början hade en diskussion där vi inte ville ha in begreppet sorg och saknad i lagstiftningen, när vi avslog det under den förra mandatperioden i samband med den proposition som lyfte upp de skadeståndsrättsliga frågorna, var ju mycket hur fel begreppet sorg och saknad kan leda. Vi tyckte att de problem som uppstår vid sorg och saknad handlar om de psykiska besvär som man råkar ut för. Och det redogörs väldigt tydligt i betänkandet för den frågan. Det råder ju ingen tvekan om att utskottet är tydligt om att psykiska besvär är något som man får ersättning för utan att visa upp läkarintyg eller att det ska ställas krav på några utredningar och så. 
</anforandetext>
<intressent_id>0480384439015</intressent_id>
<rel_dok_id>GR01LU24</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>128032</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09104/#anf197</protokoll_url_www>
</anforande>
