<anforande>
<dok_hangar_id>2348143</dok_hangar_id>
<dok_id>GR09104</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2003/04:104 Onsdagen den 28 april</dok_titel>
<dok_rm>2003/04</dok_rm>
<dok_nummer>104</dok_nummer>
<dok_datum>2004-04-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skadeståndsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>984C4A43-5117-4845-8195-928F8A2B3AE1</anforande_id>
<anforande_nummer>196</anforande_nummer>
<talare>MIA FRANZÉN (fp) replik</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det är inte riktigt bara en symbolfråga heller. Vi har ju fall, bland annat ett fall där en pojke trillade ur ett tåg. Då fick föräldrarna ersättning för begravningskostnader, det vill säga den rena, faktiska kostnaden, men ingen ersättning för det psykiska lidandet för att de förlorat sin son. Sorg och saknad som begrepp i skadeståndsrätten är förstås nytt, det är det. Jag tycker inte att det är helt oviktigt heller. Det är inte bara en symbolfråga utan detta har ett värde i sig. I fråga om personskador är den ideella skadebiten sorg och saknad normal och borde inte behöva bevisas eller motiveras. Det borde utgå ett schablonbelopp. Det är vår synpunkt.
</anforandetext>
<intressent_id>038604236714</intressent_id>
<rel_dok_id>GR01LU24</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>128031</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09104/#anf196</protokoll_url_www>
</anforande>
