2348143 GR09104 Riksdagens protokoll 2003/04:104 Onsdagen den 28 april 2003/04 104 2004-04-28 00:00:00 Äktenskap, partnerskap och samboende föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C071716B-AB51-4B44-8F68-66369DBE2CDA 107 MARTIN ANDREASSON (fp) fp Herr talman! I det här anförandet kommer jag bara att ta upp punkt 1 i det innevarande betänkandet. Det är den punkt som handlar om en parlamentarisk utredning för att förutsättningslöst utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. För Folkpartiet liberalernas del vill jag redan nu yrka bifall till utskottets förslag i denna del. Längre fram i debatten kommer min partikollega Jan Ertsborn att uppmärksamma andra frågor. Det är ju få förutsättningslösa utredningar som redan innan den förhoppningsvis tillsätts har väckt så mycket debatt som denna. Från Folkpartiets sida är vi mycket glada över att vi har kunnat samla en bred enighet i lagutskottet kring att förutsättningslöst pröva denna fråga. Jag kan dock inte avhålla mig från att bli något förvånad över att Moderaterna ställer upp på ett tillkännagivande i utskottet, men tydligen sedan inte kommer att rösta för detta tillkännagivande. Vi har förståelse för att diskussionen i dessa frågor kan ta olika lång tid för olika partier på samma sätt som det kan ta olika lång tid för olika människor att nå fram till ett grundat ställningstagande för sin egen del. Även om vi för vår del har ett tydligt ställningstagande i sakfrågan - att en gemensam äktenskapslagstiftning för både samkönade och olikkönade par bör införas i Sverige på samma sätt som redan har skett i Nederländerna och Belgien - har vi förståelse för att frågan naturligtvis måste bli föremål för en utredning för att olika juridiska frågor därmed ska bli belysta. Låt mig här och nu i stället ta upp frågan om de olika argument som har dykt upp i debatten. Det är många som menar att införandet av en gemensam äktenskapslagstiftning i grunden skulle förändra äktenskapets karaktär. Då är det väldigt viktigt att hålla isär de olika innebörderna som begreppet äktenskap kan ha. Äktenskap är ett centralt begrepp i de flesta religioner. Men den religiösa innebörden i ett äktenskap, den religiösa äktenskapssynen, kan inte och ska inte vara föremål för politiska beslut. Den måste varje människa komma fram till utifrån sin egen religiösa världsbild. Många människor har också en djupt personlig tolkning av begreppet äktenskap. Den personliga tolkningen kan ingen annan person ta ifrån den individen. Det är sådant som vi gemensamt diskuterar i den allmänna debatten och i möten med våra medmänniskor. Det som vi som lagstiftare kan påverka är äktenskapet i dess egenskap av en civilrättslig lagstiftning för att reglera de frågor som ofta dyker upp i parförhållanden. Inte heller där skulle en gemensam äktenskapslag för alla par förändra något för de par som i dag har möjlighet att leva i äktenskap, vilket vi har kunnat se i länder som Nederländerna och Belgien, och som vi snart kommer att se i Kanada och i olika delstater i USA. Vad frågan handlar om är om homosexuella par, par med två personer av samma kön, ska få samma möjlighet att reglera de juridiska spörsmålen i sin samlevnad som heterosexuella par i dag har genom att ingå äktenskap. Många kopplar detta till frågan om barn och menar att det är viktigt för barnens skull att äktenskapet reserveras för heterosexuella par. Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan bli föräldrar tillsammans på biologiskt vis. Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som den här begränsningen används som förevändning för att förbjuda äktenskap för det enskilda paret. Den dyker aldrig upp gentemot heterosexuella par som av olika skäl inte kan eller vill bli föräldrar. Och omvänt har många homo- och bisexuella barn. Varför skulle inte dessa barnfamiljer i så fall få möjlighet att reglera sin samlevnad inom äktenskapets ram? Ytterst handlar dagens förbud mot samkönade äktenskap därför inte om juridik eller barn utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift. Sverige liksom de flesta andra länder bär på ett mörkt förflutet. I Sverige avrättades homosexuella på 1600- och 1700-talen. Homosexualitet bestraffades med fängelse eller straffarbete ända fram till 1944. När dagens äktenskapsbalk infördes 1987 hade det bara gått åtta år sedan homosexualitet ströks som sjukdomsbegrepp. Det är mot denna bakgrund som vi måste se det faktum att äktenskapslagen hittills har ansetts vara förbehållen heterosexuella. Men en gemensam äktenskapsbalk skulle på ett kraftfullt sätt säkerställa alla människors likhet inför lagen oavsett sexuell läggning. Att neka samkönade par möjligheten till detta kan bara försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden var helt olika. Så är det inte. Kärleken är likadan oavsett könet på den människa som den riktar sig till. Staten ska inte väga, mäta och sätta betyg på sådan kärlek. I debatten har det hävdats att en könsneutral äktenskapsbalk skulle innebära en styrning av trossamfunden och deras inre liv. Här är det viktigt att understryka att trossamfunden är fria att själva avgöra sin äktenskapssyn. Och redan i dag ser vi stora skillnader mellan den tillåtande lagstiftningen vad gäller exempelvis skilsmässor och många samfunds restriktiva hållning till att förrätta vigslar mellan frånskilda. Trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör samfundens företrädare kunna utöva denna rätt utifrån sin religiösa äktenskapssyn. Det är en princip som fungerar väl och som det inte finns anledning att rubba. Låt mig återkomma till de olika reaktioner som har kommit på lagutskottets diskussioner. Vi har fått många brev i denna fråga. Det har varit brev för och emot. Det finns ett ord som ofta dyker upp i de brev där man argumenterar mot en lagändring. Det är ordet normal. Men vad är det normala när det gäller samlevnad och kärlek? Låt oss se till hur samhället ser ut. Det normala vid fikarasten med arbetskamraterna är att man sitter och småpratar tillsammans om vad man har gjort i helgen, kanske ihop med sin fru, man eller sambo. Men för många homo- och bisexuella är detta inte tänkbart. Det normala i skolan är att nyförälskade ungdomar som har hittat varandra går hand i hand i skolkorridorerna och kanske ger varandra en kyss innan de går in till lektionen. Men för de flesta homo- och bisexuella ungdomar tillhör det inte verkligheten att visa sin kärlek på ett så självklart sätt. Det normala för äldre människor som känner att de inte orkar lika mycket som förr är att de tycker att de mycket väl kan diskutera med äldreomsorgen om hur deras familjetillvaro ska ordnas den dag de behöver flytta till ett omsorgsboende medan ens livskamrat bor kvar hemma. Men de flesta äldre homo- och bisexuella skulle inte drömma om att ta upp ett sådant samtal. Visst har det blivit högre i tak i Sverige. Många fler homo- och bisexuella vågar visa sin kärlek, och det blir allt färre i allmänheten som lever i tron att de inte känner någon som är homosexuell. Men okunskap, fördomar, diskriminering, trakasserier, våld och hatbrott gör att alltför många homo- och bisexuella kvinnor och män fortfarande känner sig tvingade att leva i en tillvaro som bygger på tystnad, självförakt och försakelse av livets vackraste drömmar. En sådan tillvaro är ett fängelse, ett fängelse byggt av andras rädsla. Denna rädsla kan inte lagstiftas bort. För det krävs upplysning och dialog baserad på ömsesidig respekt. Men rädsla kan å andra sidan inte ligga till grund för lagstiftning. Det som vi riksdagsledamöter kan göra är att ta vårt ansvar för att öka den enskilda människans frihet att forma sitt eget liv och se till att lagen hävdar och försvarar principen om alla människors lika värdighet och rättigheter. För 60 år sedan avkriminaliserades homosexuell kärlek i Sverige. För 25 år sedan avskaffades sjukdomsstämpeln på homosexualitet. I dag fogas ännu en liten byggsten till detta bygge. Herr talman! Jag yrkar, som sagt, bifall till förslaget i lagutskottets betänkande avseende punkt 1 om könsneutralt äktenskap. I detta anförande instämde Niclas Lindberg (s) och Tasso Stafilidis (v). 0836813859011 GR01LU22 N 2010-01-01 00:00:00 127942 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GR09104/#anf107