<anforande>
<dok_hangar_id>2348223</dok_hangar_id>
<dok_id>GQ0950</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2002/03:50 Fredagen den 31 januari</dok_titel>
<dok_rm>2002/03</dok_rm>
<dok_nummer>50</dok_nummer>
<dok_datum>2003-01-31 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2002/03:100 om Isra- els annekteringspolitik på den palestinska Väst-</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>AF0CB261-7603-4E17-9DCB-19942FB690C7</anforande_id>
<anforande_nummer>40</anforande_nummer>
<talare>LARS OHLY (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret. Jag vill också säga att jag tycker att svaret i
ord uttrycker mycket av det som jag efterlyste. Sam-
tidigt är det något som inte stämmer.
Det handlar för det första om glappet mellan ord
och handling. Att utrycka oro, framföra uppfattningar
till Israel, ta avstånd från Israels agerande och säga att
det är oacceptabelt låter sig göras. Men mer måste
till.
Det palestinska folket lider av en apartheidpolitik
som nu också har sträckts ut utanför Israels eget om-
råde till det palestinska territoriet. Västbanken delas.
Palestinska städer stryps åt av strypsnaror i form av
murar, rakbladsstängsel, vallgravar och elektroniska
detektorer. Därför räcker inte orden. Därför måste
handling till.
För det andra handlar det om skillnaden mellan
utrikesministern och statsministern. När hörde vi
statsministern uttala sitt självklara stöd för palestini-
ernas rätt till sitt eget territorium mot Israels annekte-
ringspolitik? När statsministern uttalar sig är det alltid
omgärdat av olika förmildrande omdömen som fram-
för allt tar sin utgångspunkt i en självklar avsky för
självmordsbombare och terrordåd.
För det tredje handlar det om undfallenheten mot
USA. USA har nyckeln till lösningen av konflikten i
Mellanöstern. USA har möjligheten att agera, men
USA avvisar denna möjlighet. Anledningen är up-
penbar: USA:s främste vän i regionen är Israel. USA
blockerar i säkerhetsrådet alla resolutioner som på
allvar kan tvinga Israel att förändra sin folkrättsvidri-
ga politik.
Dessa tre glapp leder till att ingenting egentligen
förändras. Ingenting sker som tvingar Israel att för-
ändra sin politik. I det israeliska valet har en klar
majoritet av det israeliska folket uttalat sitt stöd för
denna politik. Omvärlden måste då självklart reagera
med styrka, avsky, upprördhet och ilska mot den
behandling som det palestinska folket utsätts för.
Utrikesministerns ord ekar tomt så länge de inte är
kopplade till handling. Då menar jag inte i första hand
diplomatiska aktiviteter, uttalanden i EU:s minister-
råd eller olika typer av uttryck för den oro som utri-
kesministern uppenbarligen känner och som säkert är
ärligt menad. Jag menar en svensk aktiv fredspolitik
som tar avstånd från Israels byggande av muren, som
tar avstånd från annekteringspolitiken, som tar av-
stånd från ockupationen, som tar avstånd från be-
handlingen av palestinier på ockuperat område, som
tar avstånd från bosättningarna och som visar att vi är
en del av en omvärld som menar allvar. Vi accepterar
inte detta. Israel måste dra sig tillbaka för att en två-
statslösning och fred ska kunna åstadkommas.
</anforandetext>
<intressent_id>0371688419616</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>135953</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GQ0950/#anf40</protokoll_url_www>
</anforande>
