2348394 GP0999 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:99 Fredagen den 19 april 2001/02 99 2002-04-19 00:00:00 Globalisering E6876156-7E16-4A15-8FA5-3EF283587A89 5 LARS OHLY (v) v Herr talman! Det finns fler fattiga och fler mycket rika i världen än någonsin tidigare. Samtidigt finns det resurser som gör att ingen skulle behöva leva fattig. Ingen skulle behöva svälta. Problemet är hur resurserna fördelas. 1,4 miljarder människor lever på mindre än en dollar om dagen. Det är inte nödvändigt att det ska vara så. Det är en del av ett ekonomiskt system. Det är ett sätt som man har organiserat världsekonomin på och som innebär utsugning av miljoner, ja, miljarder människor. Samtidigt är dessa människors underord- ning en förutsättning för fåtalets rikedom. Just det perspektivet saknas hos många som dis- kuterar globaliseringen och fattigdomen i dag. Det verkar som om en del debattörer tror att fattigdomen kan utrotas utan att de rika över huvud taget tvingas ta ställning till hur deras rikedom påverkar före- komsten av fattigdom. Det är som om de mäktiga över huvud taget inte ska behöva lämna ifrån sig någon makt för att de maktlösa ska få sin rättmätiga del av inflytandet. Det är som om den rika världen skulle kunna sitta i orubbat bo. Därmed låtsats man som om man förespråkar utjämning, som om man förespråkar utveckling, men så länge man inte är beredd att angripa makten, förmögenheten och rike- domen hos de rika och mäktiga kommer man för alltid att låsa fast sig i en politik som innebär att de fattiga underordnas. Det innebär naturligtvis inte att det finns möjlig- heter för tillväxt och utveckling. Men när det gäller inflytande och makt är de inte av den sorten att man kvantitativt kan öka dem och därigenom ge de makt- lösa större inflytande. Det krävs att vi i den rika värl- den inser vårt ansvar och vår skuld för de orättvisa förhållandena i världen i dag. Klyftorna i resurser mellan rika och fattiga är ock- så klyftor i makt. Ett litet fåtal rika investerare och kapitalägare bestämmer över miljoners och åter mil- joners framtid. Det gäller i världspolitiken likaväl som i Sverige. Det är inte väljarna eller medborgarna som be- stämmer när fabriker ska läggas ned. Det är inte väl- jarna eller medborgarna som bestämmer att vissa människor ska ha svårt att få vardagen att gå ihop i Sverige, lika lite som det är människorna, väljarna eller medborgarna på världsnivå som bestämmer över den skeva fördelningen av rikedomar och inkomster. Klyftorna i världen är alltså inte slumpmässiga. De är resultatet av existerande strukturer som måste bekämpas för att fattigdomen ska kunna utrotas. Någ- ra få tjänar stort, men majoriteten berövas rätten till utveckling. Det är den bristande insikten om den rika världens ansvar som är det stora problemet med det här betän- kandet. Den bristande insikten gör att betänkandet inte förmår lyfta till en nivå där man verkligen kan ställa krav på förändringar och utveckling i den rikt- ning som alla säger sig vilja - i en riktning mot mer jämlika och rättvisa förhållanden på världsnivå. Det leder t.ex. till att i betänkandet läggs huvudansvaret för fattigdomsproblemen på de fattiga länderna. Man skriver att de största hindren för utveckling ligger hos de fattiga länderna själva. Sjävklart kan ett land motverka eller bidra till ut- veckling, och självklart spelar det roll vilken politik som förs inom ett land. Men att bortse från omvärl- dens ansvar, och framför allt från den rika världens ansvar, för fattigdomen i världen är att krypa ifrån sitt ansvar, att vara feg och att låtsas som om vi skulle kunna fortsätta att leva med en livsstil som innebär att världen kommer att förödas om alla människor upp- når samma s.k. levnadsnivå. Självklart är det viktigt att alla länder styrs demo- kratiskt och att en rättvis fördelningspolitik förs inom länderna, inte minst för att hålla ihop ett samhälle socialt. Men man kan aldrig bortse från den närmast utpressningsliknande situation som många fattiga länders regeringar har hamnat i genom storföretagens och de rika ländernas stora ekonomiska makt som alltför ofta används till att begå rovdrift på såväl människor som natur. Det är mycket dubbelmoral i världspolitiken. USA och Europeiska unionen brukar hålla högstämda tal. Företrädare för dessa makter brukar tala om vikten av frihandel, om vikten av att bekämpa tullar och avgif- ter och om vikten av att öka omsättningen mellan länderna. Samtidigt är EU själv genom sin jordbruks- politik och genom sin handelspolitik ett exempel på just den utsugning som pågår dagligen. Samtidigt är USA:s alla ekonomisk-politiska åtgärder internatio- nellt inriktade på att skydda amerikansk produktion, skydda amerikanska värden och skydda USA:s egna intressen. Det finns alltså mycket att kritisera i detta betän- kande. Samtidigt finns det ett anslag som har saknats tidigare. Det finns en diskuterande ton som i mycket, tror jag, kan bidra till att just utveckla den diskussion och den debatt som är nödvändig. När det gäller handelspolitiken är det självklart att vi inte är helt överens. Men vi har vissa gemensamma ståndpunkter. Uppenbarligen tror alla partier i riksda- gen att en omfattande fri handel i grunden är positiv. Men förutom det positiva finns det negativa konsek- venser som jag menar att alltför många debattörer och partiföreträdare väljer att bortse från. Det gäller t.ex. att handelsreglerna måste utformas för att bekämpa ökade skillnader mellan länder, mellan människor, mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män. Handelsreglerna måste utformas på ett sätt som an- passar dem till vad naturen tål. Världshandeln måste i första hand se till de fattiga ländernas berättigade krav på utveckling. I stället är i dag fallet att fokus ligger på västvärldens krav på tillgång till råvaror och avsättningsmarknader. Att som i betänkandet påstå att omsorgen om de mänskliga rättigheterna präglar Sveriges agerande internationellt är en förskönande omskrivning. Sveri- ge bidrar genom sitt agerande till att upprätthålla den nuvarande maktdelningen i världen. Vi exporterar vapen till diktaturer. Vi utvisar flyktingar från länder som saknar de mest elementära rättigheterna. Vi und- viker att påtala uppenbara brott mot mänskliga rättig- heter, mot FN:s konventioner och mot Genèvekon- ventionen när de som begår dem är alltför starka, alltför mäktiga eller har USA bakom ryggen. Det räcker med att påminna om vad som nu händer på palestinskt territorium och påminna om den tystnad från officiellt svenskt håll som tyvärr fortfarande råder. Det finns i betänkandet också en beskrivning av den internationella brottmålsdomstolen som ett vik- tigt steg för internationell rättskipning. Det är natur- ligtvis riktigt. Men samtidigt beklagar utskottet att USA genom sitt agerande inte har gett brottmålsdom- stolen möjligheter att fungera fullt ut. Det är också en mycket förskönande omskrivning. USA har inte be- gått någon underlåtenhetssynd. USA bekämpar brottmålsdomstolen mycket aktivt. Den amerikanska senaten antog den 7 december 2001 ett lagförslag som innebär att den amerikanska presidenten har rätt att ta till alla tillgängliga medel för att bekämpa dom- stolen i de fall någon amerikansk medborgare skulle ställas inför den. Det innefattar t.o.m. militära medel. Om detta är det tyst. Vågar man inte kritisera USA, eller känner man inte till att USA så aggressivt mot- arbetar det som vi tycks vara överens om är en viktig del i en internationell rättsordning? Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet. Jag vill sluta med att säga att det är en liten rik elit av män som äger och kontrollerar den betydande delen av världens resurser. Men majoriteten av värl- dens befolkning är inte rika män. 0371688419616 N 2010-01-01 00:00:00 153489 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0999/#anf5