2348394 GP0999 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:99 Fredagen den 19 april 2001/02 99 2002-04-19 00:00:00 Arbetsmarknadspolitiska frågor 302335B6-4341-4D1B-9321-5F148E38F71F 154 ANA MARIA NARTI (fp) fp Fru talman! Nu sitter och står vi här igen och pratar om arbetslöshet, om AMS och om aktivitetsga- ranti. För mig är den här debatten en oerhört konkret erfarenhet, därför att jag lever väldigt nära de lång- tidsarbetslösa, framför allt invandrare. Vad ser jag? Jo, jag ser en doktor i franska från Stockholms universitet som dessutom kan många andra språk och som har översatt svenska stora för- fattare till sitt modersmål gå in i aktivitetsgarantin och tröstas där med orden: Du ska inte känna dig ledsen, för det är väldigt många akademiker i din ålder som nu går på aktivitetsgaranti. Jag ser en somalisk kvinnlig läkare som söker en kurs i sjukvårdssvenska och som jagas av arbetsför- medlaren att ta jobb som sjukvårdsbiträde, för då blir statistiken bättre - osv. Jag ser grupper av invandrare som tidigare hade jobbat med mål 3-pengar och fått goda erfarenheter. Det hade öppnat arbetslivet för folk som hade varit borta från arbetslivet i 14 år, i sex år, i tio år osv. Jag ser hur de fullständigt tappar förtroendet för det svenska samhället därför att de inte får fortsätta sitt arbete. Arbetsförmedlingen och kommunen ska göra hela jobbet. Då kan jag inte på något sätt vara nöjd med det här betänkandet. Vi i Folkpartiet är inte nöjda. Vi är inte nöjda med statistiken, inte därför att statistiken skulle vara någon form av akrobatisk övning i politisk retorik, utan därför att vi känner till det fruktansvärt svåra liv som de här människorna har, de som inte finns i statistiken. Socialbidragstagare finns inte i statistiken. Vi vet allt detta. Och förresten: Vetenskapsmän- nen som studerar arbetslivet på uppdrag av regering- en inom Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärde- ring har precis samma bild av verkligheten. Den s.k. öppna arbetslösheten är bara en liten bit av arbetslös- heten. Hur kan man då vara nöjd med den här statisti- ken som inte visar sanningen? Vad händer med folk som går direkt från mycket långvarig arbetslöshet till mycket långvarig sjuk- skrivning? Siffror på detta område har vi inte. Vi har bara de här siffrorna för 90-talet. Där har gruppen av människor som går från långvarig arbetslöshet till mycket långvarig sjukskrivning vuxit hela tiden. Men vi vet inte hur det ser ut år 2000 och år 2001. Där- emot har jag träffat folk som har gjort den här resan och som inte mår bättre alls på grund av det. Deras ekonomi är lite bättre, om de hade arbetslöshetser- sättning. Arbetslöshetsersättning får man bara fem dagar i veckan och dessutom är taket lite lägre än för sjukpenningen. Sjukpenning får man sju dagar i veckan, och är man också långtidsarbetslös kan man skjuta upp perioden med a-kassa framför sig - och det finns ingen bortre parentes för sjukskrivningen. Så visst finns det väldigt mycket som borde ha under- sökts ordentligt i statistiken. Men det ser ut som om det också finns grupper som inte vill se de riktiga siffrorna och som är nöjda med dimmiga kunskaper. Jag går tillbaka till invandrarna. Det finns väldigt mycket kritik i väldigt många stora rapporter och undersökningar när det gäller hur man har arbetat inom AMS med den möjliga arbetskraft som invand- rarbefolkningen representerar, men den kritiken dis- kuteras mycket sällan här. Varför? Det finns bevis på att det finns grupper av invandrare som har mycket dålig kontakt med de svenska myndigheterna. Det finns undersökningar som understryker detta. Ändå satsar vi jämt och ständigt på ett och samma stora, tunga system: AMS. Varför inte släppa loss männi- skornas initiativförmåga och handlingskraft? Varför behandlas människorna ständigt som åtgärdsobjekt? Jag har redan sagt att det fanns en liten öppning för några år sedan, när EU-stödet kom in, för vissa grupper som tog initiativ och ville bedriva ett sådant arbete. Det här har stramats åt ordentligt, och nu finns det mycket mindre sådan erfarenhet i Sverige. Var- för? Behöver vi inte experiment, försök, nyansträng- ningar och nya tankar från just de människor som hela tiden behandlats som ett slags levande råvara för arbetsmarknadsåtgärder? Får de inte någon gång bestämma över sitt liv? Tala inte med mig om personliga handlingsplaner, därför att jag har hört, från de långtidsarbetslösa in- vandrarna, hur de här personliga handlingsplanerna ser ut. Jag har t.o.m. sett anvisningar till jobb som skulle sökas. Det var bara det att arbetsförmedlaren inte hade märkt att han eller hon skickade anvisning- en till en finländsk dam på 55 år. I jobbet som anvi- sades krävdes klart och tydligt att det skulle vara en manlig arbetstagare under 30 år och med en mycket avancerad form av körkort. Visst skulle det behövas en total förnyelse av ar- betsmarknadspolitiken. Jag vill inte försvåra och förlänga vårt arbete här. Jag ska inte gå in på alla de olika områden som be- handlas i betänkandet. Jag vill bara säga ett par ord till om företagarnas svårigheter och deras behov av bättre försäkringar. Detta är markerat i en gemensam reservation som redan har yrkats bifall till. Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 14 under punkt 15. Sedan skulle jag gärna vilja trösta Hans Anders- son. Det här med ett enda parti som kommer med ett väl genomfört eget program - det behövs inte. Om en vecka eller två kommer de borgerliga partierna att presentera sitt program för total reformering av ar- betsmarknadspolitiken. Då kommer den här tanken att få en mycket konkret verklighet. 0283009944701 N 2010-01-01 00:00:00 153638 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0999/#anf154