<anforande>
<dok_hangar_id>2348393</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0998</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:98 Torsdagen den 18 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>98</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Teater, dans och musik </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>5FED36AC-272F-4D35-8200-C9EE878F8D5C</anforande_id>
<anforande_nummer>25</anforande_nummer>
<talare>ANA MARIA NARTI (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jo, då och då kommer någon glimt
av glädje i arbetet som kulturpolitiker. En sådan glimt
är beslutet att göra en översyn över orkestrarnas situ-
ation. Det behövs. Vi vet att de har mycket stora
svårigheter. Det kan säkert bli en uppmuntran, och låt
oss hoppas att det leder till en förbättring.
Annars när det gäller teater, dans och musik finns
det två saker som jag vill lyfta fram. När det gäller
teatrarnas situation vill jag påminna om den gemen-
samma aktion som nu drivs fram av flera stora orga-
nisationer på teaterområdet, den s.k. Teaterunionen
har kommit i gång med ett mycket intressant arbete
där man lyfter fram alla stora behov som finns på
området. Det som är mycket intressant att ta fram och
tänka på nu är deras systematiska krav på långtids-
planering inom det här området. Hittills har det alltid
varit så att man har levt från år till år i väntan på
bidrag och anslag, och vi vet alla att den sortens
fragmentering av verksamheten inte är skapande utan
tvärtom hindrar en ordentlig utveckling.
Mycket intressant är också att Teaterunionen
ställer så stora krav på de andra politiska områdena
när det gäller kulturen. Man ska inte bara lyda och ta
emot beslut när det gäller skatter, socialförsäkringar
och arbetsmarknad, framför allt när skatter, socialför-
säkringar och arbetsmarknad systematiskt glömmer
bort att kultur är en annan sorts arbete än det arbete
som man har haft som modell för att ta fram olika
åtgärder och beslut.
Där behöver vi gå fram mycket mer bestämt än ti-
digare och lyfta fram det särartade i konst- och kul-
turarbetet och visa att man inte kan beskatta produk-
tion av t.ex. scenkonst på samma sätt som t.ex. ost.
Det är en annan sorts verksamhet. Den ställer andra
krav på människor, och marknaden ser helt annorlun-
da ut. Det finns faktiskt väldigt intressanta tankar att
hämta om detta hos stora internationella vetenskaps-
män, bl.a. Bourdieu har skrivit mycket intressant om
kulturmarknaden. Men detta ligger så långt borta från
vanliga politiska beslut, så det krävs ett slags långva-
rigt utbildningsarbete för att få in dessa andra mått i
det politiska tänkandet när det gäller kultur och konst.
Jag vill tala lite grann om dansen. Det finns i be-
tänkandet en reservation som vi står bakom tillsam-
mans med Kristdemokraterna och Vänsterpartiet där
man talar om en handlingsplan för dansen, inte därför
att dansen på något sätt skulle behöva uppifrån kom-
mande planering utan helt enkelt därför att dansen har
vuxit fram som ett slags ny folkrörelse och vuxit
mycket intensivt och på väldigt många ställen utan att
våra ramar för kulturpolitiken på något sätt har anpas-
sats till denna nya folkrörelse. Eftersom jag har en
dansande dotter som har dansat under 12-13 år med
själens största glöd så vet jag hur det ser ut bland
dessa människor som är i stånd att stå emot vilka
svårigheter som helst och ibland också dansa utan att
ha hunnit äta och vila, bara de får dansa. Jag tycker
att deras enorma passion och deras skapande begåv-
ningar behöver mycket mer stöd och förståelse än de i
dag kan ta del av. Därför yrkar jag bifall till reserva-
tion 9 under punkt 12.
</anforandetext>
<intressent_id>0283009944701</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>153386</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0998/#anf25</protokoll_url_www>
</anforande>
