2348392 GP0997 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:97 Onsdagen den 17 april 2001/02 97 2002-04-17 00:00:00 Totalförsvarsplikten D28145C4-2868-4E72-A550-0AD363E2F056 1 ANNA LILLIEHÖÖK (m) m Fru talman! I dag ska vi besluta om förbättrade villkor för totalförsvarspliktiga. Betänkandet inne- håller ett antal utmärkta och nödvändiga förslag. Dessa innebär att det pliktsystem som vi har kommer att fungera ett tag till. Samtidigt måste jag konstatera att miljön runt de värnpliktiga och deras utbildning har drabbats mycket hårt under de senaste årens för- ändringar. I den radikala omdaningen av försvaret, som in- nebär drastiska nedskärningar, har pliktutbildningen blivit en restpost som det ställts oförenliga krav på. När pengarna inte räcker ute på ett förband tas de från de sista slantarna som behövs till utbildningen när- mast de värnpliktiga, från pengar till utbildningstim- mar och övningar. Under de senaste åren har vi sett att utbildningar- na avbrutits, att värnpliktiga fått veta bara någon vecka före inryckning att de inte ska göra sin värn- plikt och att nödvändiga övningar och utbildnings- moment inte gått att genomföra. Organisationen har drabbats genom att man ute på förbanden har fått ta emot motsägelsefulla budskap, med en tveksamhet mellan att vilja och kunna. Det har självklart också påverkat utbildningskvaliteten. Vakanserna bland befäl har varit anmärkningsvärt stora. Personalom- sättningen har i vissa fall varit så stor att jag t.o.m. vill säga att säkerheten kan ha påverkats. När vi lägger beslag på ett år av en ung persons liv tar vi på oss ett stort ansvar för att det ska bli ett meningsfullt år med en meningsfull utbildning för en person i 19-20-årsåldern. Med ett högteknologiskt försvar krävs det att vi ger en mycket god utbildning, och detta är vårt ansvar om vi begär att en ung man ska försvara vårt land. Förr kunde utbildningsbrister repareras genom repövning eller repetitionsutbild- ning. Tyvärr finns den möjligheten inte med de resur- ser vi har i dag. Avgångarna bland de värnpliktiga utgör en fjär- dedel eller är så stora att bara 10 000-11 000 av 15 000 inryckta rycker ut med fullbordad utbildning. Fru talman! För ett litet land som Sverige är värn- plikten ett sätt att garantera att vi har ett tillräckligt försvar om det skulle krävas och inte minst att vårt land har ett försvar med mycket hög kvalitet. Värn- plikten har också varit ett betydelsefullt bidrag till vårt lands försvarsvilja som vi alla har varit ense om. Med den nya inriktningen av försvaret, med stora neddragningar av antalet värnpliktiga så att bara en tredjedel av en årskull av den manliga befolkningen rycker in, ställs värnpliktssystemet inför helt nya krav. Utbildningen måste vara meningsfull för dem som gör värnplikten. Situationen riskerar att upplevas som mycket orättvis för den som tjänstgör gentemot den som inte behöver rycka in. Med färre värnpliktiga blir det visserligen ett större inslag av frivillighet, men det ställer också krav på en aktiv rekrytering, motivation och utbildningskvalitet så att förväntning- arna kan uppfyllas i konkurrens med alla de andra val som finns för unga män och kvinnor. Tvång är en allvarlig sak. Pliktsystemet innebär trots allt tjänstgöringsskyldighet under straffansvar. Det vilar ett stort ansvar på regering och riksdag att utforma systemet på bästa möjliga sätt under de nya förutsättningarna. Den senaste pliktutbildningen var närmast ett lappande och lagande av nuvarande sy- stem. Viktiga och långsiktiga problem har inte lösts. Vi har knappast längre ett värnpliktsförsvar. Försva- ret är en organisation med människor som kommer från olika håll och har olika relationer till försvaret. Vi riskerar att försöka hänga oss fast vid de gamla kvantitativa resonemangen från tiden när nästan alla skulle rycka in. Vi riskerar att fortsätta att sätta målen enbart i kvantitativa termer, där vi räknar i tusentals värnpliktiga. För att vi ska tillförsäkra vårt land ett bra försvar måste vi finna den bästa kombinationen av alla olika människor som verkar i vårt försvar; yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, korttidsanställda, kontraktsanställda, frivilliga och värnpliktiga. Vi moderater anser därför att det är helt nödvändigt att vi tar nya tag och gör en ny utredning om de alternativ vi har. Det finns några alternativ som vi vill peka på och som vi anser måste utredas och ordentligt utvärderas. En utgångspunkt är naturligtvis nuvarande system. Men hur skulle det se ut med en breddad rekrytering där vi kan ha en rekryteringsgrund för nationella skyddsstyrkor och internationella insatser? Det kan- ske kan kombineras med nuvarande system. Då skulle vi kunna utöka utbildningen upp till kanske 25 000 värnpliktiga. Hur skulle det se ut om vi hade en kort utbildning för alla och den längre utbildningen bygg- de helt på frivillig rekrytering? Som jämförelse anser vi också att rekrytering med plikt måste jämföras med rekrytering på helt frivillig basis av såväl anställda som reservanställda. Acceptans- och rättviseaspekter måste naturligtvis tas med i de här resonemangen. Frågan är hur vi kan utforma värnplikten så att vi, när vi taxerar ut ett år av en ung människas liv, kan se till att det är ett me- ningsfullt år. Vi får inte heller glömma att försvaret inte är vil- ken verksamhet som helst. Det är en mycket farlig verksamhet. Statistiken visar att värnpliktstjänstgö- ring innebär en risk för skador som är betydligt högre än de farligaste civila yrkena. Försvarets arbete med säkerhet, riskhantering och systematiska åtgärder för att förebygga skador måste prioriteras, och så görs också som jag upplever det. Men ansträngningarna får aldrig mattas, och mycket återstår att göras. En åtgärd som vi moderater anser är nödvändig för att minimera riskerna är att tillförsäkra kontinuitet och fackkunskap hos dem som utbildar de värnplikti- ga. Vi vill införa en ny karriärväg för de befäl som specialiserar sig på utbildning och skaffar sig en god och gedigen erfarenhet för att ta hand om och utbilda de värnpliktiga. Olyckor kommer, trots aldrig så gott säkerhetsarbete, att kunna inträffa. Då måste vi ställa mycket stora krav på beredskapen att hantera dessa situationer. Ett enigt utskott ställer sig nu bakom att den livränta som en skadad värnpliktig ska få ska grundas på vad som i den civila yrkesvärlden skulle motsvara en inkomst på 250 000 kr. En ung människa vars hela liv ändras vid en all- varlig skada i plikttjänstgöring garanteras på detta sätt en rimlig inkomst under sitt fortsatta liv. Vårt social- försäkringssystem är anpassat till tillsvidareanställda med genomsnittsinkomst, men tyvärr har de flesta 18-, 19- eller 20-åringar varken inkomst eller tillsvi- dareanställning. Värnplikten räknas ju inte som en anställning. Det här är utmärkt, och det är ett sätt att åtminstone försöka täcka den risk som en värnpliktig utsatts för. Utskottet förutsätter också att regeringen kommer att besluta om en riskgaranti så att en skadad tillför- säkras ett skadeståndsbelopp. Det är särskilt viktigt vid svåra skador. Ett sådant skadeståndsbelopp ska utbetalas utan hänsyn till eventuell vårdslöshet från Försvarsmaktens sida. Ett antal tragiska händelser under de senaste åren har resulterat i dödsolyckor i försvaret. En snårskog av försäkringsregler och skadeståndsregler har tvingat anhöriga till åratal av rättsprocesser för att åtminstone få något skadestånd och framför allt kanske någon erkänsla för den enorma förlust de har lidit. Det har t.o.m. varit så att Försvarsmakten har haft ett strikt skadeståndsansvar gentemot utomstående som råkat illa ut men inte gentemot värnpliktiga. Försvarsmak- ten har i de här processerna förutsatts vara både stöd för den värnpliktige och hans anhöriga och samtidigt motpart. Dessutom har staten uppträtt i olika skepna- der som polis, rättsväsende etc. Vi moderater har därför föreslagit att det ska övervägas ett inrättande av en särskild funktion med oberoende ställning för att stödja och hjälpa enskilda skadade för att undvika denna besvärliga intressekon- flikt. I ett första steg förelår vi att Försvarsmakten verkligen tillförs och garanteras resurser för att leva upp till sitt ansvar. De värnpliktiga har ingen livslång anställning där de kan garanteras rehabilitering efter en olycka. Försvarsmakten ges i betänkandet ett för- längt ansvar för rehabilitering. Rehabilitering är emellertid en mycket svår uppgift, och även med de högsta ambitioner i det vanliga civila livet är risken överhängande att skadade hamnar mellan olika sy- stem och att rehabiliteringen inte kan fullföljas. Vi vill därför att Nämnden för personalvård för totalför- svarspliktiga ska ges uppgiften att följa upp den en- skildes rehabilitering och hur Försvarsmakten full- följer sitt rehabiliteringsansvar. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva- tion nr 1. 08644719105 N 2010-01-01 00:00:00 153200 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0997/#anf1