2348389 GP0994 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:94 Fredagen den 12 april 2001/02 94 2002-04-12 00:00:00 Svar på interpellationerna 2001/02:291,292, 293, 294, 295, 296 och 297 om säkerhetsrådets interpellationsdebatt E0CBC682-469F-471C-AA9A-772D06EA2A05 10 MARIANNE ANDERSSON (c) c Fru talman! Jag tycker också att det är väldigt bra med den här debatten och att utrikesministern ser positivt på de förslag som vi har lagt fram. Det känns väldigt bra. Vi jobbar åt samma håll. Det är bara att försöka se till att det här stärks och att vi verkligen når resultat. Då kommer jag till frågan om mainstreaming eller kvotering och hur vi ska få detta att få genomslag internationellt. Här pratar vi nu om hur svårt det är i Sverige och att det fattas väldigt mycket. Vi kan nog lätt räkna ut att det inte är lättare i andra länder. I många länder är det mycket svårare. Hur ska man sätta press? Det kan man fundera på. Resolutionen ger stöd åt att detta med mainstrea- ming och kvinnors representation osv. ska in överallt, men det sägs ingenting om kvotering. Egentligen är det kanske det vi ska använda oss av: att ställa krav på att kvinnor ska vara med. Invändningen mot kvo- tering är att det inte är demokratiskt. Men olika för- handlingsdelegationer från länder i konflikt är aldrig demokratiskt valda utan tillsatta, och då faller ju en sådan invändning. Kvinna till Kvinna säger att deras erfarenhet från arbete i krigs- och konfliktområden och i områden där kvinnor är utestängda från deltagande är att mainstre- aming inte är tillräckligt. De tycker inte det. De me- nar att det behövs kvotering för att kvinnor alls ska komma med och även ges resurser. Det handlar ju om det också. Det behövs så klart mainstreaming från högsta nivå till lägsta, men bara krav på mainstreaming är otillräckligt, tycker de. De menar också att resolutio- nen ger stöd för kvotering som ett instrument för att nå de mål som vi är överens om. Jag vill också säga någonting om fredskultur och bristen på sådan. Mellanöstern är det mest tydliga och förskräckande exemplet vi har, där våldsspiralen gör att hatet förstärks på båda sidor i en utsträckning som är förfärande. Hur ska man kunna komma ur detta? Jag brukar alltid säga att jag är optimist. Men när det gäller Mellanöstern är jag faktiskt inte längre det. Jag kan inte se hur det ska kunna bli en lösning som kan accepteras så att människor kan leva i fred bredvid varandra. Ändå finns det fredsorganisationer. Den 8 mars var en rad organisationer, mest kvinnoorganisationer, som arbetar med fred här i Sverige, både palestinska och israeliska. Vi var några stycken som träffade dem. Det var intressant. Det finns ju människor som arbetar på ett annat sätt. Men deras verksamhet har tyvärr alldeles för liten omfattning. Det vi kan göra är att stödja alla civila organisa- tioner, hela det civila samhället, och fredsorganisatio- nerna i det här området för att ändå kunna åstadkom- ma en förändring. Även om jag sade att jag på ett sätt är pessimist så vill jag inte vara det. Man ska ju inte ge upp. Man måste försöka arbeta för att åstadkomma någon sorts lösning och förändring i det förfärliga som sker i det området just nu. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 152953 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0994/#anf10