<anforande>
<dok_hangar_id>2348386</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:91 Fredagen den 5 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-05 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jakt och viltvård </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D078344F-C77B-487B-A3B3-EB861B663E23</anforande_id>
<anforande_nummer>62</anforande_nummer>
<talare>CARL G NILSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Betänkandet som vi ska behandla nu
omfattar många av jaktens och viltvårdens aspekter,
men jag ska begränsa mig till att kommentera ett par
saker, dels vikten av förståelse för jakt över huvud
taget, dels vill jag säga några ord om rovdjurspoliti-
ken.
Det finns ca 300 000 aktiva jägare i vårt land.
Betydligt många fler är intresserade av vår rika fauna.
De vill gärna uppleva och se älgar, hjortdjur, rovdjur
och kanske en tjäder eller andra fåglar som inte är
självklara på det vanliga fågelbordet. Breda attityd-
undersökningar visar att den vilda faunan är ett av de
viktigaste naturvärdena för en stor majoritet av vår
befolkning.
Finns det då ett motsatsförhållande mellan dessa
grupper, jägarna å ena sidan och de naturintresserade
i största allmänhet å den andra? Enligt min mening
borde det inte finnas det, och det är i varje fall vår
uppgift som lagstiftare och som opinionsbildare att
medverka till förståelse för sambandet mellan vården
av våra viltstammar och jaktens betydelse. Den vikti-
ga beståndsdel i viltvården som jakten och beskatt-
ningen av viltet utgör måste framhållas och förklaras
pedagogiskt.
Mot den här bakgrunden är det viktigt att de ten-
denser som finns till ett allmänt motstånd och de
antijaktrörelser som förekommer bemöts med saklig
information om jaktens betydelse för starka och ut-
hålliga viltstammar. Härvidlag, Michael Hagberg,
som är regeringens talesman i dag, tycker jag att
regeringen sköter sig dåligt.
Jakt är en urgammal svensk tradition, och det
finns därför anledning att erinra om att förutsättning-
arna för jakt och viltvård är mycket olika i EU:s olika
delar. Skillnaderna härvidlag mellan t.ex. Spanien
och Portugal å ena sidan och Sverige och Finland å
den andra är stora för att inte säga enorma. På före-
kommen anledning måste slutsatsen av det resone-
manget bli att EU inte ska lägga sig i angelägenheter
som bäst sköts på nationell nivå. Även här måste
regeringen enligt min uppfattning bli bättre på att ta
till vara svenska intressen.
Lika dålig tycker jag att regeringens rovdjurspoli-
tik är. Vi måste ha balans i våra viltstammar. Den
nuvarande mycket ensidiga förbudspolitiken mot jakt
på rovdjur i allmänhet tenderar att orsaka att annat
jaktbart vilt, t.ex. rådjur, utrotas av sina fyrbenta
fiender. Det finns områden i vårt land där detta redan
har skett. Jag vill inte utrota någon art, men jag upp-
repar att jag vill ha balans i naturen.
Det finns andra exempel på obalans. Tycker Mi-
chael Hagberg t.ex. att det är rimligt med en så explo-
siv utbredning av skarv i våra kustområden att den
biologiska mångfalden onekligen hotas, eller att vi
har så mycket säl utefter våra kuster att de utgör ett
stort avbräck för våra redan förut ansträngda yrkes-
fiskare?
Men för att återgå till rovdjuren i allmänhet och
till vargen i synnerhet vill jag påminna om att riksda-
gen har beslutat att vi ska ha varg eller kanske snarare
tillåta en livskraftig vargstam i Sverige. Även vi mo-
derater har deltagit i det beslutet. Men vi har gjort det
med några bestämda förbehåll.
Utbredningen av varg lokalt får inte ske okont-
rollerat. Inom sådana områden där vargstammen
växer snabbt, och så är fallet på flera håll i vårt land,
t.ex. i Värmland, ska det kunna ges tillstånd till av-
skjutning. Vi kan inte ha det på det sättet att männi-
skor på dessa platser inte vågar låta sina barn vara ute
ensamma eller att en jägare inte vågar släppa sin hund
vid jakt. Sådana beslut, som jag menar måste finnas,
om tillstånd till kontrollerad avskjutning av en eller
annan varg måste kunna ske på lokal eller regional
nivå. Det är orimligt att sådana ärenden ska behöva
gå ända upp på regeringsnivå. I detta sammanhang
har för övrigt Folkpartiet väckt en mycket klok mo-
tion.
Likaså är det naturligtvis viktigt att ägare av tam-
boskap och hundägare ska ha rätt att skydda sin
egendom vid rovdjursangrepp. Vi föreslår en utvid-
gad rätt till skyddsjakt på rovdjur. Enligt vår mening
är det oacceptabelt att tvinga djurägare att bevittna
hur djur rivs eller skadas utan att de har möjlighet att
kunna ingripa. Vad tycker regeringens representant
om det resonemanget?
Fru talman! Jakt- och viltupplevelser utgör i dag,
som jag förut nämnde, en omfattande folkrörelse men
har också, tror jag, en ännu större potential. De
svenska viltstammarna av älg, rådjur, björn m.fl. har
en stark dragningskraft. De utgör en icke föraktlig
exportprodukt i form av tillresta såväl jägare som de
som endast kommer för att uppleva mötet med det
vilda. Fru talman! Låt oss vårda och utveckla denna
rika svenska tillgång.
Utan att värdera de olika reservationerna yrkar jag
som vanligt från vår sida bifall till reservation nr 1.
Vi står naturligtvis också bakom våra övriga reserva-
tioner.
</anforandetext>
<intressent_id>0929270135300</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>152592</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0991/#anf62</protokoll_url_www>
</anforande>
