<anforande>
<dok_hangar_id>2348385</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0990</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:90 Torsdagen den 4 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>90</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>En nationell handlingsplan för de mänskli- ga rättigheterna, m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>29F31A37-B66D-4933-A3DF-B6BA8A72914A</anforande_id>
<anforande_nummer>95</anforande_nummer>
<talare>LENNART FRIDÉN (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har varit riksdagsledamot i unge-
fär elva år, och trots det upphör jag aldrig att förvånas
över en del av formerna för handläggning i rikets
högsta beslutande organ.
Jag ska främst se på de två likalydande motioner
som jag och Per Landgren har väckt hösten 2000
respektive 2001. Den ena motionen fick en konstitu-
tionsutskottsbeteckning och den andra motionen en
socialutskottsbeteckning.
Så kommer då betänkandet från konstitutionsut-
skottet, och egentligen vet jag inte varför det föreslås
avslag på motionerna. Man är så van vid att få en
motion avslagen, så det är inget konstigt - men man
bör åtminstone få veta varför.
Vad står det då i betänkandet? Jo, man hänvisar
till ett åtta år gammalt betänkande från ett annat ut-
skott, ett tredje utskott, nämligen utbildningsutskottet.
Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Debatten går
delvis annorlunda vägar. Av detta finns inget i betän-
kandet.
På många områden har man accepterat att sam-
vetsbetänkligheter kan ha en avgörande betydelse för
människor. Jag tänker t.ex. på att vi i vårt land inte
längre behöver skaka galler om vi inte vill bära vapen
som värnpliktiga. Där tycker man att det är rimligt att
samvetet får ha en avgörande roll. Våra kolleger i den
ryska duman kommer under den nyligen påbörjade
månaden att fatta beslut på just det området så att det
ska bli möjligt att åberopa samvetsbetänkligheter.
Nu finns det en del människor i det här landet som
avstår från att utbilda sig inom sjukvården, trots att de
gärna skulle vilja vara i livets och hälsans tjänst. Vi
saknar personal på området. Vad värre är; om några
år kommer det att vara en ganska stor brist. Men de
vet att de inte kommer att kunna avstå från vissa delar
av utbildningen.
Då ställer jag mig följande fråga. Det finns många
utbildningar där det går att följa alternativa kurser,
det går att välja ett personligt program. Men på det
här området tillåts inte det. Det är svagt att man i det
här betänkandet inte har kunnat diskutera dessa frå-
gor, och i stället gömmer man sig bakom åtta år
gamla ställningstaganden. Genom det beslut vi ska
fatta - jag kommer inte att yrka på något annat, jag
vet att jag inte har någon större chans att få igenom
det - kommer vi att hamna i en situation som gör det
mycket svårare att klara sjukvården i vårt land. Ska
man ha rätt att ha en inre övertygelse som styr vad
man väljer för utbildning och yrke? Jag anser att det
under senare tid genom oroväckande inskränkningar
har kommit ett antal anslag mot tankefrihet och ytt-
randefrihet.
I fråga om samvetet finns det ett skydd i Europa-
konventionen. Vi borde ha ett liknande skydd i
svensk lag.
Fru talman! Jag hörde tidigare hur en talare blev
lite åthutad för att han tycktes angripa en person som
inte kunde svara. Jag ska inte göra det, men det finns
mycket i debatten som har sagts bl.a. av vederbörande
angående rätt till liv. Där talades om kvinnans rätt att
avgöra sitt liv. Men ett tillägg glömdes, nämligen
även en annan individ - fostret.
</anforandetext>
<intressent_id>0361652802700</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>152336</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0990/#anf95</protokoll_url_www>
</anforande>
