2348385 GP0990 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:90 Torsdagen den 4 april 2001/02 90 2002-04-04 00:00:00 Nationell narkotikahandlingsplan 20C0319C-4A40-4252-B2CC-6A9CE720D80D 236 Socialminister Lars Engqvist (s) s Herr talman! En tidig morgon för bara någon vecka sedan vaknade jag av en radiodebatt mellan Rinaldo Karlsson och en ansvarig utgivare för en tidskrift. Debatten handlade om alkoholreklam och om att den ansvariga utgivaren skulle publicera en annons för alkohol. Rinaldo sade: Jag diskuterar inte EU:s regelverk. Jag diskuterar inte svensk lagstift- ning. Jag diskuterar det personliga ansvaret. Vi kom- mer aldrig till rätta med missbruk om vi inte förstår att var och en av oss har ett personligt ansvar. Det är synd att Rinaldo inte kan vara med i dagens debatt. På något sätt börjar diskussionen också om narkotikaproblemet med att vi inser att var och en har ett personligt ansvar för utvecklingen. Herr talman! Sebastian var i tioårsåldern när han började missbruka och begå brott. Först var det alko- hol. I sjuan började ha röka hasch. Ett år senare blev det amfetamin. "Jag fick det gratis första gången", berättar han. "Redan då fattade jag varför, men tog det ändå. Sedan fick jag så klart betala." Det gjorde han genom att sälja det han kom över vid inbrotten. För Sebastian var drogerna en flykt från trassliga hemförhållanden, ett sätt att försöka komma ifrån bråken och våldet. Gänget blev hans nya familj. Han kunde försvinna hemifrån veckovis. Han sov i knar- karkvartar eller hos äldre kompisar. Det var de som introducerade honom i det tyngre missbruket. Under långa perioder var han påverkad dagar i sträck. Hela tillvaron kretsade kring jakten på knark. Själv säger han att han inte minns så mycket från den tiden: "Jag var påtänd både i skolan och hemma och mamma var arg. Men jag brydde mig inte". Det som förvånar honom nu är att ingen ingrep. Hans missbruk var inte alls okänt. Skolan, social- tjänsten, polisen och barn- ungdomspsykiatrin visste att han knarkade. Han åkte fast hos polisen gång på gång. Men någon riktig hjälp att sluta med drogerna fick han inte förrän han hittades medvetslös på en toalett efter många dagars festande med amfetamin och till sist en överdos rohypnol och stesolid. Först då fick han behandling. Sebastian var 14 år och hade redan hunnit leva ett liv i kriminalitet och missbruk i fyra år. I dag är han 17 år och drogfri. Vägen bort från knarket har inte varit lätt. Men nu tycker han äntligen att han har funnit modet att se framåt. Han håller på att ta igen de förlorade grundskoleåren och vill fort- sätta läsa på gymnasiet. Sebastian säger att han har visioner, men det är inga luftslott. Det handlar om att i fortsättningen kunna leva ett vanligt liv. Berättelsen om Sebastian publicerades i Eskilstuna-Kuriren i förrgår. Herr talman! Alla vi som på olika nivåer i sam- hället är engagerade i narkotikapolitiken måste ställa oss en alldeles nödvändig fråga, nämligen: Vad ska vi säga till Sebastian? Ska vi säga att det är hög tid att ge upp målet om ett narkotikafritt samhälle, att inse att det är orealistiskt, att det aldrig kan bli mer än en utopi? Ska vi säga att vi bara framstår som naiva, ensamma i världen, så länge vi håller fast vid det här målet? Ska vi säga att det nu är dags att skilja på s.k. tunga och lätta droger, att narkotikabekämpningen enbart kan inriktas på tung narkotika medan de lätta drogerna rentav borde legaliseras? Ska vi säga att narkotikaliberalerna har rätt, de som i tidningar och TV-soffor hävdar att svensk narkotikapolitik är ur tiden och att vi inte ska vara så storsvenska, som det står i en tidning, utan lära av de länder som är mer tillåtande? Nej, ingenting av det ska vi säga. Det är inte det Sebastian behöver höra. Att gå narkotikaliberalerna till mötes, att acceptera droger som en del av sam- hället, är det största svek vi kan begå mot den unga generationen. Det vore ansvarslöst och djupt omora- liskt. I stället måste vi hävda att i dag, när alltfler unga experimenterar med droger, är det viktigare än nå- gonsin att hålla fast vid målet om ett samhälle fritt från narkotika, att aldrig ge upp och börja fundera över vilka droger vi kan tillåta. Sebastian började ju en gång med hasch, en s.k. lätt drog. Skulle vi stillati- gande stå och se på och ingripa först när han var inne i ett mer avancerat missbruk? Det var just samhällets passivitet som var det stora sveket under hans miss- brukstid. Nej, vi ska hävda att ingen borde behöva uppleva det. Att kämpa för ett narkotikafritt samhälle är inte att vara naiv. Det är den enda rimliga ståndpunkten. I dag finns drygt 20 000 tunga missbrukare i Sverige. Ungefär 250 dör varje år till följd av sitt narkotika- missbruk. Vi kan aldrig acceptera det lidande och den sociala misär som följer i drogmissbrukets spår. Det är definitivt inte en mer tillåtande hållning till narko- tika som vårt samhälle behöver. Att vi under 90-talet fått alltfler tunga missbrukare och att alltfler unga testar droger betyder i stället att kampen mot narkoti- ka måste intensifieras. Det är detta och inget annat vi ska säga till Sebastian och alla dem som delar hans erfarenhet. Narkotikan är ett av vår tids stora samhällspro- blem och ett hot mot unga människors hälsa och framtid. Alla ansvariga, statliga myndigheter, lands- ting, kommuner och frivilligorganisationer, behöver samlas i en gemensam kamp för att förhindra att ungdomar börja använda droger, för att erbjuda alla missbrukare vård och behandling och för att stoppa tillflödet av narkotika till landet. Alla måste dra åt samma håll för att insatserna ska bli effektiva. Det är för att åstadkomma denna breda samling mot narkoti- ka som regeringen presenterar en narkotikapolitisk handlingsplan. För det första: Det finns dessbättre en bred poli- tisk uppslutning kring målet att skapa ett narkotika- fritt samhälle. Det är mycket viktigt för det framtida arbetet. Strategin i handlingsplanen går ut på att samla så många aktörer som möjligt kring sådana hållningar och insatser som vi vet att det råder sam- stämmighet om. För det andra: Mer resurser krävs för att upprätt- hålla narkotikapolitikens trovärdighet. Det har påpe- kats av många. Jag delar den uppfattningen. Det krävs också för att förhindra att människor börjar använda narkotika, för att erbjuda missbrukare vård och be- handling och för att stoppa tillflödet av droger. De 325 miljoner kronor som avsätts under tre år ska ses som en första insats, som en början, för att få i gång ett mer samlat och metodiskt arbete. Vi är beredda att under de kommande åren öka de statliga insatserna. För det tredje: Både Narkotikakommissionen och frivilligorganisationerna konstaterar att de växande problemen under senare år beror på brister i samar- betet mellan myndigheter och i samarbetet mellan myndigheter och frivilligorganisationer. För att få till stånd en bättre samverkan ska alla kommuner upp- rätta egna narkotikapolitiska handlingsplaner. Planer- na ska utgå från en kartläggning av hur situationen ser ut i kommunen och bygga på en samverkan mel- lan kommunens olika verksamheter, landstingen, statliga myndigheter och frivilligorganisationer. I den narkotikapolitiska handlingsplanen läggs stor vikt vid det förebyggande arbetet. Insatser be- hövs för att utveckla alkohol- och narkotikautbild- ningen i skolan, att tidigt upptäcka och hjälpa barn som skolkar eller missbrukar och att på olika sätt stödja barn och ungdomar i utsatta miljöer. Ansvaret för missbrukarvården ska även fortsättningsvis vila på socialtjänsten. Alla som missbrukar ska nås av erbju- danden om behandling. Det är mycket betydelsefullt att detta kommer i ett tidigt skede av missbruket. För det fjärde: På områden där staten har ett eget ansvar, t.ex. polisen och kriminalvården, vidtar vi omedelbart viktiga åtgärder. Antalet poliser ökar nu kraftigt. En särskild satsning, 100 miljoner kronor, görs på kriminalvården. Målet är att alla narkotika- missbrukare i häkten och fängelser ska erbjudas vård och behandling. Vi skärper också lagstiftningen för att öka kontrollen av läkares förskrivning av narko- tiska läkemedel. För det femte: För att genomföra och följa upp den narkotikapolitiska handlingsplanen har en sär- skild narkotikasamordnare utsetts. En viktig uppgift för samordnaren blir att fungera som stöd för kom- muner och landsting och tillsammans med politiker på dessa nivåer bedriva opinionsbildning. För det sjätte: Kunskapen och kompetensen behö- ver utvecklas såväl inom det förebyggande arbetet som inom missbrukarvården. Därför ges Statens folk- hälsoinstitut i uppdrag att lämna förslag till en grundläggande vidareutbildning i förebyggande ar- bete. En specialistutbildning i missbrukarvård bör också inrättas. För det sjunde: Narkotikan är ett internationellt problem. Samarbetet mellan länderna måste öka för att vi ska kunna förstärka kontrollen över den illegala narkotikan. Sverige ska arbeta för att effektivisera de internationella narkotikaorganen och för att upprätt- hålla respekten för FN:s narkotikakommission. Vi ska också fokusera på narkotikan i svenskt bistånd. Herr talman! Regeringens handlingsplan har fak- tiskt fått ett gott mottagande av många som arbetar direkt med narkotikabekämpning. De har glatt sig över att det äntligen tas ett samlat grepp. Men den efterföljande debatten har visat på något av narkoti- kapolitikens tragedi, nämligen att de organisationer som är engagerade i frågan ofta har olika mål och inte bara olika bedömningar och metoder. Nu gäller det att vi som står för ett narkotikafritt samhälle enas i kampen mot narkotikan. Den narkotikapolitiska handlingsplanen är ett första steg i att återupprätta kampen för ett narkotikafritt samhälle. 0763673691509 N 2010-01-01 00:00:00 152477 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0990/#anf236