<anforande>
<dok_hangar_id>2348385</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0990</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:90 Torsdagen den 4 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>90</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Nationell narkotikahandlingsplan </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D308D560-DD9A-4323-AF7B-CB9A3A1ABDCC</anforande_id>
<anforande_nummer>230</anforande_nummer>
<talare>ROLF OLSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag ber att i likhet med tidigare tala-
re få uttrycka sorg och saknad över att Rinaldo Karls-
son inte är bland oss längre och kan delta i den här
debatten.
Herr talman! I socialutskottets betänkande Natio-
nell narkotikahandlingsplan behandlas en proposition
som utformats i samarbete mellan regeringen, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet samt motioner som väckts
med anledning av denna proposition. Därutöver be-
handlas i betänkandet motioner från allmänna mo-
tionstiden.
För Vänsterpartiet är det grundläggande och avgö-
rande att förena en restriktiv och en solidarisk narko-
tikapolitik. Det är också alldeles nödvändigt, menar
vi, att narkotikapolitiken är väl integrerad med en
mycket ambitiös social välfärdspolitik. Vi tycker i
Vänsterpartiet att det betänkande vi nu ska ta ställ-
ning till lever upp till dessa förutsättningar och att
planen bör kunna fungera som startpunkt för förnyade
ansträngningar på alla nivåer att bekämpa narkotikans
skadeverkningar.
Herr talman! Planen bygger på en balans mellan
tre viktiga mål i narkotikaarbetet, nämligen
· att minska nyrekryteringen till missbruk,
· att förmå fler missbrukare att sluta med missbru-
ket, och
· att minska tillgången på narkotika.
Samhället måste satsa samtidigt på dessa tre ben
om narkotikapolitiken ska stå stadigt - om uttrycket
och bilden tillåts - och om vi ska kunna förena re-
striktivitet med solidaritet. Planen redovisar en bred
samling av åtgärder i stora delar av samhället på olika
nivåer. Vänsterpartiet står aktivt bakom handlings-
planen och det synsätt som finns i den. Vi vill dock
understryka att vi inte ser planen som ett slutsteg utan
som ett avstamp och att fler steg med all säkerhet
behöver tas längre fram utifrån utvärderingar och
erfarenheter som görs under arbetet de kommande
åren.
Herr talman! Jag har några kommentarer kring
vissa delar av betänkandet.
Det stora arbetet med planen återstår att göra. För
oss i Vänsterpartiet är inte minst det lokala arbetet,
och därmed arbetet i kommunerna, avgörande för om
planen ska lyckas eller inte. Det är på lokal nivå som
kartläggning av problem och möjligheter ska ske för
att man där sedan ska kunna ta fram lokala hand-
lingsplaner. Därvidlag är det mycket viktigt att de
medel som nu tas fram i samband med handlingspla-
nen till en väsentlig del kommer lokala satsningar till
godo.
När det gäller det internationella samarbetet fast-
slås i betänkandet vikten av att på internationell nivå
samarbeta kring en restriktiv drogpolitik och aktivt
begränsa inflytandet från de mycket starka droglibe-
rala krafterna i Europa och andra delar av världen. I
detta sammanhang är det också naturligt för oss i
Vänsterpartiet att understryka att det är förödande om
det glappar och skiljer alltför mycket i synen på nar-
kotika respektive alkohol både i det internationella
samarbetet och i arbetet på hemmaplan. Det finns
naturligtvis skillnader, men en restriktiv och solida-
risk linje är naturlig att föra både vad gäller alkohol
och vad gäller narkotika. Det gäller inte minst i det
förebyggande arbetet i ungdomskretsar.
Tyvärr har 90-talet inneburit en stagnation och
försämring av vård- och behandlingsinsatser på miss-
bruksområdet. Det är hög tid att nu vända på utveck-
lingen och åter aktivt starta en utveckling som leder
till effektiva och individuellt anpassade behandlings-
metoder.
SBU har i en stor utvärdering studerat olika be-
handlingsmetoder och deras effektivitet. För narko-
maner konstateras bl.a. att de i många fall mår bra av
sluten vård, något som vi vet minskat dramatiskt
under senare år. För de missbrukare som vid sidan av
missbruket också har grava psykiska problem är be-
hoven störst och bristerna mest markanta. Det är
viktigt att betona, vilket understryks i betänkandet, att
den enskilde missbrukarens behov ska styra utveck-
lingen på vård- och behandlingssidan. I det här sam-
manhanget är det också värt att påpeka vikten av den
nu återinförda besvärsrätten i socialtjänstlagen, som
ska ge den enskilde ökad rättssäkerhet och större
möjlighet att få sina behov tillgodosedda.
När det gäller LVM-vården fastslogs i propositio-
nen att tillämpningen av tvångsvården för missbruka-
re ska ses över. Det är alldeles nödvändigt, anser vi i
Vänsterpartiet. Det finns tydliga tecken på att lag-
stiftningen används på sätt den inte är avsedd för.
Bl.a. ökar de omedelbara omhändertagandena, men
de följs i väldigt många fall inte upp med vårdansök-
ningar. Därvid tycks alltså LVM användas som något
slags tvångsavgiftning, och det är inte förenligt med
lagens intentioner. Totalt sett har användningen av
LVM minskat dramatiskt, och det finns skäl att
misstänka betydande brister i tillämpningen av lagen.
Därför är det naturligtvis mycket bra med den över-
syn som nu kommer.
Herr talman! Vänsterpartiet har inga reservationer
i detta betänkande. Vi har däremot ett särskilt yttran-
de som handlar om sprututbytesverksamheten. Re-
geringen ska ju återkomma med förslag till lagstift-
ning som reglerar hanteringen av injektionssprutor.
Inför detta är det angeläget för oss i Vänsterpartiet att
framhålla att de personer med missbruksproblem som
nu finns i verksamheten måste få fortsatt stöd och att
den kommande lagstiftningen måste ta hänsyn till
dessa personers behov av nuvarande eller liknande
verksamhet.
I det här sammanhanget vill jag också understryka
att sprututbytesverksamheten i Malmö och Lund är en
väl fungerande och stabil verksamhet som når en stor
andel av sprutnarkomanerna i området och som er-
bjuder ett varierat utbud av olika medicinska och
kurativa insatser. Jag har i likhet med Kenneth Jo-
hansson varit nere och studerat verksamheten och
fick då ett gott intryck av ambitionerna, stabiliteten
och långsiktigheten i arbetet. Men som sagt: Vi har
anledning att återkomma till diskussionen i den frå-
gan.
Men jag vill i det här sammanhanget, inte för po-
lemikens skull men för klarhets vinnande, ställa en
fråga till Kristdemokraterna och Lars Gustafsson. Ni
står tillsammans med Centern och Folkpartiet bakom
reservation nr 19. I den reservationen sägs bl.a.:
"Enligt vår mening bör försöksverksamheten i Malmö
och Lund övergå i permanent verksamhet. Dessutom
bör de landsting som så önskar, efter prövning av
Socialstyrelsen, ges möjlighet att starta liknande
verksamheter."
Jag har som sagt respekt för den ståndpunkten,
även om vi har valt att avvakta lagförslaget från re-
geringen. Men jag har lite svårt att få denna stånd-
punkt att gå ihop med formuleringar i det särskilda
yttrande, nr 4,  som ni i ert parti ensamma har lagt
fram. "Den humana och samtidigt kompromisslösa
narkotikapolitiken kan också motivera fortsatta för-
sök med sprututbyten." Och lite längre fram: "Därför
är ett försök med sprututbyten värt att pröva även
fortsättningsvis."
Jag skulle alltså gärna för klarhets skull vilja ha en
deklaration från Lars Gustafsson: Vilken linje gäller,
fortsatta försök eller permanent verksamhet?
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betän-
kandet SoU15.
</anforandetext>
<intressent_id>0114065053815</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>152471</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0990/#anf230</protokoll_url_www>
</anforande>
