<anforande>
<dok_hangar_id>2348385</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0990</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:90 Torsdagen den 4 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>90</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Nationell narkotikahandlingsplan </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>12BC74BB-8765-4269-89B7-ACD8BA8FA1D8</anforande_id>
<anforande_nummer>228</anforande_nummer>
<talare>LEIF CARLSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det är ju lovvärt. Det hade också va-
rit väldigt lovvärt om det stora problemet i dag hade
varit att vi inte har något nationellt stöd bland all-
mänheten för visionen om ett narkotikafritt samhälle.
Men mer än 95 % tycker ju redan så. De vill ha det på
det sättet. Det verkar alltså inte vara just det som är
det viktigaste. Det är viktigt i sig att hålla detta kvar,
men det viktiga är att ge dem som ska arbeta med
frågorna materialet, resurserna, lagarna, platserna på
anstalter - alla de åtgärder som gör att människor inte
ska känna sig besvikna.
Just genom att Susanne Eberstein inte anslår några
medel till konkreta åtgärder kommer kanske männi-
skors vilja att stödja vår vision om ett narkotikafritt
samhälle att fallera. De ser ju att ingenting händer, att
de är en ropandes röst i öknen. Det måste mer till än
förhoppningar - får vi fortsatt folkligt stöd behöver vi
inte göra mer. Självklart måste vi faktiskt vidta åtgär-
der! Var är era åtgärder?
</anforandetext>
<intressent_id>027112189005</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>152469</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0990/#anf228</protokoll_url_www>
</anforande>
