<anforande>
<dok_hangar_id>2348385</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0990</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:90 Torsdagen den 4 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>90</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Frågestund </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>frågestund</kammaraktivitet>
<anforande_id>64CF4D8E-219B-4A44-A028-8D97C0F5AB02</anforande_id>
<anforande_nummer>137</anforande_nummer>
<talare>INGVAR SVENSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har en principiell frågeställning
till statsministern. Sverige har ju en lång tradition av
att grundlagsändringar beslutas med breda parlamen-
tariska majoriteter. Jag har alltså en fråga till statsmi-
nistern om detta. Var går gränsen för en sådan majo-
ritet enligt statsministern? Man kan också uttrycka
det så här: Hur stor bör en minoritet vara för att majo-
riteten ska undvika att genomföra en grundlagsänd-
ring?
Jag ska ta ett exempel så att statsministern lättare
kan analysera situationen. Antag att t.ex. partierna i
riksdagen, exklusive en partigrupp av Socialdemo-
kraternas storlek, i dag förenar sig om en grundlags-
ändring. Tycker statsministern att en sådan majoritet
är rimlig för att genomföra förändringen mot bak-
grund av den tradition vi har på området?
Jag ska ta ett annat exempel. Det finns ju också en
minoritetsregel i regeringsformen som ger en mino-
ritet om minst en tredjedel av riksdagens ledamöter
rätt till en folkomröstning i en grundlagsfråga. Kan
just denna nivå anses utgöra något slags gräns för att
grundlagsförändringar inte bör vidtas?
</anforandetext>
<intressent_id>0575413157004</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>152378</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0990/#anf137</protokoll_url_www>
</anforande>
