2348384 GP0989 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:89 Onsdagen den 3 april 2001/02 89 2002-04-03 00:00:00 Information från regeringen om konferen- sen för utvecklingsfinansiering i Monterrey information från regeringen 69608110-8F40-48C9-A67C-567778C0D153 1 Statsrådet JAN O KARLSSON (s) s Fru talman! Jag vill tacka för möjligheten att komma hit till kammaren och berätta om resultatet från den internationella konferensen om finansiering för utveckling som ägde rum i Monterrey i Mexico för knappt två veckor sedan. Den svenska delegationen for dit med ett färdigt slutdokument. En del kritiker har menat att detta dokument var svagt, och att det egentligen inte var nödvändigt att genomföra konferensen eftersom dess resultat redan förelåg. Jag vill mena, och jag ska för- söka visa det i min beskrivning, att detta tvärtom gjorde det möjligt att nå ganska omfattande resultat vid konferensen. Vad beträffar dokumentets svaghet så blir det svagt först om världssamfundet misslyckas med att genomföra dess intentioner. Monterreydokumentet lär oss någonting väsentligt om grunden för hur utveckling ska finansieras. Det reducerar inte utvecklingsfinansieringen till bara en fråga om bistånd och skuldavskrivning. Det visar att utveckling kräver ekonomisk tillväxt och att den kräver gynnsamma förhållanden för företagande, investeringar och handel. Den kräver en sund ekono- misk politik och statsfinanser i balans med rimlig utlandsskuld. Den kräver en fördelningspolitik och systematiska satsningar på vård, skola och omsorg. Utvecklingen kräver demokrati och den kräver fred. Huvudansvaret för en sådan här utveckling vilar på människorna själva. Kraften finns hos människor- na i varje land. Viljan att satsa på framtiden och att spara eller investera för att skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj är det som driver utvecklingen framåt. Det är detta som mobiliserar resurser. Detta känner vi alla igen. Det sägs här hemma varje dag, inte minst ett valår som i år. Den debatten förde vi också i Monterrey med biståndsministrar, finansministrar och stats- och regeringschefer från hela världen. I själva verket var det såtillvida ett his- toriskt evenemang att det var första gången som För- enta nationernas organ hade en konferens tillsammans med Världsbanken, Valutafonden och världshan- delsorganisationen. Dessutom var det första gången som näringslivet och de fackliga organisationerna var företrädda och som de frivilliga folkrörelserna också hade representanter närvarande vid själva konferen- sen. Det innebar ett slags kraftsamling inför en motsä- gelsefull utveckling. Å ena sidan har vi under de senaste åren sett en välståndsutveckling i världen utan motstycke tidigare i historien tack vare teknik och vetenskap, ökad handel och förbättrade politiska förutsättningar i form av slutet på det kalla kriget, å andra sidan var det under samma 90-tal som den rika världen övergav de fattiga genom att hela tiden mins- ka biståndet till den lägsta procentuella nivån sedan 1960-talet. Detta har lett till omfattande protester som har riktats emot vad man har kallat för globaliseringen. Samtidigt är den ökade internationaliseringen av ekonomin och de allmänna förhållanden det som åtminstone delvis förklarar denna välståndsutveck- ling. Snarare handlar det om avsaknad av globalise- ring eller att vissa delar av mänskligheten har varit utestängda från denna välståndsutveckling. På den här punkten utgjorde konferensen i Mon- terrey inget genombrott, men man får säga att den är en vändpunkt. Utgångsläget var inte det bästa. Som jag antydde inledningsvis är biståndsprocenten - den officiella resursöverföringen från stater till stater - inte hela sanningen om utveckling, utan bara en del av den. Men som vi alla vet spelar biståndet en oer- hört viktig roll för att bana väg för det resursflöde som kan leda till att målet om en avskaffad fattigdom för mänskligheten någon gång kan uppnås. I detta avseende var utgångsläget inför konferen- sen ingalunda det bästa. Japan, världens största bi- ståndsgivare, befinner sig i ett tillstånd av ekonomisk stagnation. Varje signal från det landets sida om kraftiga ökningar av biståndet kunde betraktas som utesluten. Förenta staternas nya administration hade ådagalagt minst sagt mycket stor tveksamhet till att över huvud taget bedriva sitt utvecklingsarbete i form av ett statligt bistånd. Även inom EU hade vi erfaren- heten att det var svårt att uppnå samstämmighet inför Monterreykonferensen om en förbättring av biståndet. Den oro som man kunde hysa inför Monterrey- konferensen även sedan konsensusdokumentet före- låg gällde därför biståndet som en viktig mätare på världssamfundets vilja och förmåga att uppnå millen- niummålen och om det provet skulle bestås. Sverige drev, tillsammans med likasinnade länder inom EU som redan hade uppnått målet, mycket in- tensivt långt före Monterreykonferensen frågan om att EU skulle fatta ett samlat beslut och ställa upp dels ett etappmål på vägen emot 2015, dels en slutstation för att uppnå de 0,7 procenten. Till sist, efter mycket omfattande diskussioner, kröntes detta med framgång och Europeiska unionens representanter kom alltså till Monterrey med löfte om en uppgradering av biståndet som motsvarar, i nivå från 2006, 7 miljarder dollar om året. Det betyder att fram till dess skulle ett ökat bistånd av 20 miljarder ställas till förfogande. Under tiden hade dessutom ytterligare två länder antagit tidsplaner för att uppnå 0,7-procentsmålet. Den amerikanske presidenten hade i första om- gången förklarat sig vilja satsa ett engångsbelopp à 5 miljarder dollar. Efter det att beslutet i Barcelona offentliggjorts reviderades det amerikanska förslaget till en höjning av nivån med 5 miljarder dollar från 2006. Det var med det utgångsläget Monterreykonfe- rensen kunde äga rum. Generalsekreteraren angav att det offentliga bi- ståndet behöver öka med 50 miljarder dollar. Det ligger till grund för att jag inte vill karakterisera kon- ferensen som ett genombrott utan som en vändpunkt. Nu bryts tendensen till minskat bistånd och övergår i sin motsats, att den rika världens resursöverföringar kommer att öka. Det är ett erkännande av den oacceptabla värld som är verklighet för över 1 miljard människor och av att vi lever i en gemensam värld. Isolering är inte ett alternativ för att skapa en trygg tillvaro ens för de egna medborgarna. Det är ett erkännande av att en orättvis värld förblir en osäker värld. Sverige har tillsammans med en rad likasinnade länder, kanske i första hand Holland, drivit en mycket intensiv kampanj inom unionen. Vi kan vara glada över att den lyckades till hälften, dvs. att unionen antog ett intermediärt mål om att 2006 uppnå motsva- rande 0,39 % av BNP. Däremot misslyckades vi med att få EU att ställa upp en slutstation för när vi ska uppnå målet 0,7 % gemensamt. Om millenniemålen ska uppnås måste det ske i god tid före 2015. Jag skulle vilja ta kammarens uppmärksamhet i anspråk för att nämna ytterligare en viktig omstän- dighet från Monterreykonferensen där Sverige spela- de en betydelsefull roll. Detta kommer att spela en viktig roll i förberedelserna för fortsättningen, dvs. det som ska äga rum i Johannesburg. I den stora utredningen om utvecklingspolitiken i allmänhet, Globkom, analyserar man förekomsten av s.k. globala nyttigheter. Det är de nyttigheter som vi i vårt eget land i hög grad förknippar med det goda samhället: hälsa, miljö, vatten, luft och ett ordnat samhälle. Vi räknar med att det finns ett starkt sam- hälle som värnar de nyttigheterna. I globaliseringens tidevarv har dessa nyttigheter blivit just globala. Men det finns ingen ansvarstagare, ingen som värnar dem och ingen som investerar i dem. Det är ett av de viktigaste resultaten av Glob- kom: Någon måste ta ansvar på det globala planet. Vi hade hoppats att det skulle vara ett viktigt in- slag i Monterreydokumentet. Som vi anförde före konferensen såg vi det som ett misslyckande att det inte skedde. Vi tog ett initiativ. Sverige anordnade tillsammans med Frankrike ett sidoarrangemang om globala nyt- tigheter. Det blev utomordentligt välbesökt. Jag tror att det var det sidoevenemang i Monterrey som hade det största antalet besökare. Där fördes en diskussion om en rad olika globala nyttigheter. Från svensk sida valde vi, av naturliga skäl, vattnet. Det är en oerhört knapp resurs som är en mycket viktigt global nyttig- het. Sverige vill utveckla en särskild profil på det området genom tillkomsten av det globala vattenor- ganet i Stockholm. Vi tog detta initiativ tillsammans med Frankrike. Det ledde till att hela EU ställde sig bakom initiativet att skapa en ny internationell kommission, helt i linje med Globkoms förslag. Värdlandets president nämn- de det särskilt i sitt slutanförande som ett resultat av Monterreykonferensen. Vi står nu inför att tillsammans med Frankrike ta initiativ till att upprätta denna internationella kom- mission för att konkretisera det fortsatta arbetet med sikte på målet att halvera fattigdomen till år 2015. Det gäller att definiera vad som avses med globala nyttig- heter och föreslå hur dessa nyttigheter ska värnas och utvecklas och komma de fattiga till del. Det handlar också om hur arbetet ska finansieras. Det får ses som en honnör till den stora utredning som gjorts i Sverige - den första i sitt slag i den värld som bedriver ut- vecklingsbistånd som har tagit detta mer samlade grepp om biståndet. Den sista synpunkt jag vill föra fram i rapporten från Monterreykonferensen är att man slås av den oerhörda ojämlikheten mellan rika och fattiga länder, framför allt när det gäller ställningen vid förhand- lingsbordet - den rena maktfördelningen. Om vi me- nar allvar med talet om global rättvisa och solidaritet måste det också avspegla sig i maktstrukturerna. Utvecklingsländernas inflytande måste stärkas. Vi måste vara beredda att dela med oss av makten. Det finns i dag en stor enighet om handelns bety- delse för de fattiga ländernas utveckling. Det kom också till uttryck i plenardiskussionerna. I Monterrey beslöts att bilda en mellanstatlig or- ganisation för att stärka utvecklingsländernas infly- tande i världshandelsorganisationen. Denna nya orga- nisation kommer att spela en viktig roll för utveck- lingsländernas möjlighet att påverka och utnyttja handelsregler till sin fördel. Låt mig också nämna att Sverige under konferen- sens gång ingick en överenskommelse med Världs- banken om en insats med 20 miljoner kronor för offi- ciell finansiell förvaltning i Afrika, en annan insats som också ska stärka de fattiga ländernas ställning när det gäller maktfördelningen mellan rika och fatti- ga. Nu går arbetet vidare mot världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg. Vi tar med oss resultaten från Monterrey. Finansieringsfrågorna har varit överskuggande i nord-syd-förhandlingar under alla de stora världskonferenserna på 90-talet. Nu står vi inför att skapa de konkreta resultaten. Löftena om ökat bistånd ska bana väg för en sakdiskussion om de avgörande framtidsfrågorna i Johannesburg. 0553241385804 N 2010-01-01 00:00:00 152217 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0989/#anf1