2348381 GP0986 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:86 Torsdagen den 21 mars 2001/02 86 2002-03-21 00:00:00 Polisfrågor 531E4AC7-168F-4F24-90C1-B61B739618A1 143 YVONNE OSCARSSON (v) v Fru talman! Jag vill börja med att tacka Maud för att det här inte blir en ytterligare budgetdebatt om polisfrågor. Det tycker jag känns trevligt, så tack så mycket! Det är motioner från den allmänna motionstiden om polisfrågor. Jag räknade efter att det är 63 stycken med många som har flera yrkanden, så det är en mas- sa yrkanden. Svensk polis har under den senaste tiden varit mycket i fokus. Jag tänker på EU-demonstrationer, uttalanden från elever vid Polishögskolan och de senaste dagarnas händelser i Malmö. Det är inte roligt för någon när vi måste diskutera frågan ur de syn- punkterna, men det är ändå viktigt och nödvändigt med öppna diskussioner om polisens arbete och fram- för allt om det som hände i Göteborg i juni. Demonstrationsrätten och yttrandefriheten måste ständigt försvaras, och allt övervåld från polisens sida måste alltid noga utredas. Därför måste vi också nog- grant titta på polisens förutsättningar inför Göte- borgsmötet. Varje demonstrant under toppmötet, likaså varje polis, har rätt till en rättssäker process vid misstanke om brott. Det kravet finns från medborgar- na, och jag vet att det kravet speciellt är mycket stort från mina och Vänsterpartiets sympatisörer och välja- re. Jag vill påminna om vikten av att man kommer med ett förslag om polisens internutredningar. Jag vet att det är en utredning på gång, och jag hoppas att det kommer ett förslag till riksdagen inom kort. Jag tänker inte säga så mycket mer om Göte- borgsmötet, utan det kommer Kalle Larsson att tala mer om senare i sitt anförande, likaså kommer han att nämna om polisens beväpning. I samband med frågan om Göteborg yrkar jag än- då bifall till reservation 2. Hårdare straff har aldrig löst problem med ökad brottslighet. Vänsterpartiet anser att det är på tiden att vi tillsammans och på allvar försöker se orsaker och sammanhang och lägga större kraft på de brottsföre- byggande åtgärderna. Vi har väl alla här mer än en gång tyvärr varit med om att vi i efterhand, när någon har blivit dömd för brott, har sagt: Vad var det vi sade? Det här visste vi redan när det här barnet var i förskoleåldern eller kanske ännu tidigare. Det förstod man väl. Vad var det jag sade om att det skulle gå illa? Jag har t.o.m. hört en del människor säga det med triumf i tonen och med meningen att jag min- sann var så smart och klok att jag förstod hur det skulle gå. Då blir jag jättearg. Tonen borde i mycket högre grad vara sorgsen och eftertänksam, med syfte på att fundera vad jag och andra har försummat och kanske direkt gjort fel. Enligt Vänsterpartiet har vi vid varje brott som begås misslyckats i vår roll att vara samhällsmedbor- gare och gemensamt ansvariga för allas väl och ve. Det är oftast ingen större överraskning när en männi- ska begår ett brott för första gången. Oftast har det funnits en lång rad med varningssignaler som kunde ha lett till att brottet aldrig hade begåtts. Vi har kunskap om hur man klonar levande varel- ser. Det är många många år sedan människan åkte till månen för första gången. Vi kan hålla människor vid liv i åratal med konstlade medel. Men vi har fortfa- rande så himla mycket att lära oss när det gäller brottsförebyggande åtgärder. Min mening är att vi är för otydliga, vi väntar för länge, det går för sakta, åtgärderna kommer för sent, och när de kommer är de i en alldeles för liten grad i konsekvens med vad människan har gjort. Jag har varit med om många tillfällen där unga människor får samtal som s.k. straff. Man uteblir från samtalet, man får en ny tid, man uteblir, man får kontakt med ytterligare någon människa på kanske någon annan förvaltning, man uteblir, och så går tiden. Det begås ytterligare brott, man blir dömd, frivården kopplas in, det blir insatser som att göra samhällstjänst, man kommer inte, och år läggs till år. Till slut utför den unga människan ett mycket allvarligt brott, och då slår rättsväsendet till med ett långt fängelsestraff. Med de kunskaper som finns om barns signaler, alkohol och narkotika, segregerat boende, arbetslös- het, människors upplevelser, psykiska sjukdomar, fysiska sjukdomar, felaktig kvinnosyn, ökade klas- sklyftor, växande fattigdom, hämndbeteende borde vi ha hunnit mycket mycket längre med brottsförebyg- gande insatser. Vi borde inte så ofta i efterhand behö- va säga: Vad var det jag sade? För samhällets invåna- re oavsett profession, kunskap och mandat att reagera och agera borde det finnas en gemensam strategi och tillräckligt med resurser för att hindra att så många brott begås. I stället tvingas vi gång på gång tala om hur vi på bästa sätt ska ta hand om människor, såväl brottsoffer som förövare, när brott redan har begåtts. Brottsförebyggande arbete är till en mycket liten del ett polisiärt ansvar. Däremot är polisen en mycket viktig del i det totala brottsförebyggande arbetet. Många beslut inom de flesta områden i samhället kan direkt eller indirekt påverka brottslighet på kort och på lång sikt. Vi löser inte t.ex. hög brottslighet i ett kraftigt segregerat område med fler poliser, inte heller brottslighet bland arbetslösa med fler poliser. Barn utan tydliga normer om rätt och fel är det ingen god idé att hota med strängare straff och fler poliser. För alkoholister och narkomaner är det ett hån att påstå att deras problem skulle minska med fler poli- ser. Ingen narkoman blir heller frisk av att vara utan narkotika under en kort tid i häkte eller fängelse. Det underlättar, men det är ingen lösning på beroendepro- blematik. Kanske är det en mer framkomlig väg att vid stora evenemang där våldsbrottsligheten brukar öka noga se över mängden alkohol som serveras och hur serveringstillstånden efterlevs än att inkalla fler poliser, som måste tas från annan ordinarie verksam- het. Det finns tydliga riskgrupper i samhället: barn som är dubbla brottsoffer, barn som kanske har en pappa som har slagit barnets mamma, vilket barnet kanske har blivit vittne till och är lojal med både sin slagna mamma och sin pappa som har slagit, barn till dömda, barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till psykiskt sjuka, barn som kränks, barn som blir slagna, barn som blir psykade, barn med mar- drömmar varje natt, barn med ätstörningar, barn utan kontakt med båda sina föräldrar, framför allt pojkar utan goda relationer till sina pappor, barn utan normer och regler, barn med krigsupplevelser, barn med läs- och skrivsvårigheter, barn med ADHD, DAMP osv. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att om vi alla tillsammans bättre skulle ta hand om dessa barn skulle det ske stora och betydelsefulla förändringar inom stora delar av rättsväsendet. För oss i Vänsterpartiet är det mycket viktigt att hela tiden tänka på polisfrågor ur två perspektiv: medborgarnas och poliskårens. Vi är ansvariga för att medborgarna också i fortsättningen ska ha ett stort förtroende för polisen, såsom det fortfarande är. Se- dan kan man skriva i tidningar och politiker kan ut- tala sig om hur mycket de vill om att människor inte litar på poliser. Vid undersökningar visar det sig att de fortfarande gör det. Men säger man det tillräckligt många gånger blir det en sanning. Jag vill till slut nämna något om polisens arbete ur kvinnoperspektiv. Det är bra att vi har kvinnofrid, hemfrid och att brott mot kvinnor och barn ses som väldigt allvarliga från polisens håll. Kvinnliga poliser måste blir flera. Kvinnliga polislöner måste upp till samma nivå som manliga polisers löner. Jag har nyli- gen ställt en fråga till Margareta Winberg där jag frågar om jämlikhetsarbetet i Jämtlands län. Man har där fått en stor summa pengar för att se till att bli bäst i landet på jämställdhet. Där gav man inte de kvinnli- ga cheferna fortsatt förtroende, utan alla höga chefer närmast länspolismästaren är män. Detta kommer vi att fortsätta följa upp. Slutligen vill jag yrka bifall till vår reservation 10, som handlar om handledning för polisen. Med hand- ledning menar vi att polisen i sitt vardagsarbete ska få möjlighet att prata om och dryfta vad som har hänt och inte bara vid stora katastrofala händelser, som det är nu. Vi tror att poliser, liksom många andra yrkes- grupper, blir påverkade av att kränkas, att kanske bespottas och hela tiden få stoppa undan det i sina själar och magar. Till slut kan det bli för mycket. Vi tror att det underlättar om de får möjlighet till konti- nuerlig vardagshandledning. 0463667731519 N 2010-01-01 00:00:00 151892 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0986/#anf143