2348381 GP0986 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:86 Torsdagen den 21 mars 2001/02 86 2002-03-21 00:00:00 Aktuell debatt: Situationen i Mellanös- tern aktuell debatt 8B935649-032C-4F7E-BC32-06AE355FDBE3 115 MATS ODELL (kd) kd Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att vi alla känner den djupaste sorg och förtvivlan när vi närmast dagligen via TV tvingas bevittna hur männi- skoliv släcks i Mellanöstern. Oavsett vilken av par- terna som kränker mänskliga rättigheter måste det med kraft fördömas. Ett människoliv är precis lika mycket värt på vilken sida av konflikten det än kränks eller släcks. Nu måste parterna ta sitt ansvar för att öppna för en process som kan stoppa det stän- digt upptrappade våldet. Det finns ändock anledning att påminna lite grann om historien bakom den här konflikten. Ända från första stund har Mellanösterns enda demokratiska stat - staten Israel - varit outhärdlig för vissa grupper i Mellanöstern. Staten Israel har stän- digt varit hotad till sin existens och fått möta krig på krig på krig med det uttalade syftet att israelerna kastas i havet. När man talar om ockuperade områden, fru tal- man, bör man också erinra sig hur det var före sexda- garskriget, hur exempelvis kibbuzerna runt Genesaret var ständiga måltavlor för prickskyttar och grövre artilleri från Golanhöjderna och andra strategiska angreppspunkter. Jag skulle vilja drista mig till att påminna dem som inte tror att Israel vill fred i regio- nen om att staten Israel lämnade tillbaka varenda kvadratmeter land i Sinai till Egypten för att få ett fredsavtal. Allt återlämnades, inklusive strategiskt viktiga oljekällor, för att skapa fred. Jag tror att vi inser att det krävs två parter som kan leverera för att det ska bli hållbara fredsavtal. Det som måste ha förvånat en hel värld var att Yassir Arafat inte svarade ja för det fredsfördrag som president Clinton och dåvarande premiärminister Ehud Barak arbetade fram i slutet av sina ämbetsperi- oder, trots att Arafat visste att efterträdaren hette Ariel Sharon och att Ariel Sharon knappast skulle få sitt mandat på att ge Arafat bättre villkor. Utgångspunkten för omvärlden i detta läge måste vara - jag håller med utrikesministern och Bertil Persson som har talat om detta - opartiskhet och krav på absolut respekt för mänskliga rättigheter. Alltför ofta har debattörer i Sverige och västerlandet tagit oreserverad ställning för en sida i denna blodiga och meningslösa konflikt. Fru talman! Det enda vi vet med bestämdhet är att en enkel och snabb lösning inte finns. Det är t.ex. naivt att tro att enbart ett villkorslöst tillbakadragande av Israels trupper från palestinska områden skulle vara nog för att få terrorismen att upphöra. När par- terna återvänder till förhandlingsbordet behövs för- troendeskapande åtgärder av olika slag. Man måste också enligt min uppfattning försöka komma överens om ett gemensamt etiskt minimum om att varje en- skild människa måste tillförsäkras vissa rättigheter. Som ett första steg måste människors rätt till säkerhet och rätten till trygghet inom fasta och erkända gränser respekteras av alla parter. De folkrättsliga humanitära principerna måste beaktas, dvs. icke-våld mot civila och proportionalitet i väpnade insatser. Sverige, EU och det internationella samfundet måste självklart agera som opartiska medlare där vi stöder parterna i deras strävan att själva finna en lösning på konflikten. Sedan tror jag att vi måste se och besinna att vissa tongivande ledare inom den palestinska rörelsen fort- farande vägrar att erkänna den judiska statens exis- tensberättigande. Och oförsonlighet sprider sig på båda sidor bland folken och eldar på dem som offrar sina liv i terrordåd mot oskyldiga civila. Den pales- tinska myndigheten verkar vara oförmögen att sätta stopp för terrorgrupperna. En avgörande fråga är därför, och den riktar jag också till Anna Lindh: Har Yassir Arafat och den israeliska myndigheten några som helst möjligheter att tygla hizbolla, hamas och islamiska jihad? Å andra sidan står det klart, och det är lika viktigt att konstatera, att vissa "hökar" bland de israeliska ledarna är ovilliga att ens erkänna palestiniernas rätt till och behov av självstyre. Jag tycker också att den fortsatta bosättningspolitiken och det oproportionerli- ga och fullständigt oacceptabla våld som israeliska trupper utövar i de palestinska områdena är allvarliga bevis för detta. Vi kan slutligen självfallet aldrig någonsin ge upp hoppet om att de israeliska och de palestinska folken ska kunna leva sida vid sida i fred. Det finns hopp- fulla tecken. På båda sidor finns fredsälskande män- niskor som inser att konfrontation och våld inte är en framkomlig väg. 0700424025906 N 2010-01-01 00:00:00 151864 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0986/#anf115