<anforande>
<dok_hangar_id>2348380</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0985</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:85 Onsdagen den 20 mars</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>85</dok_nummer>
<dok_datum>2002-03-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Immaterialrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>88E814CE-96A3-426E-B2C8-625E9ED315AA</anforande_id>
<anforande_nummer>165</anforande_nummer>
<talare>ANDERS BERGLÖV (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag tar självklart inte ställning till vil-
ken konstnärlig särart som är bättre eller sämre. Jag
tror säkert att det finns en organisatorisk historia
bakom de företeelser som Henrik S Järrel pekar på.
Men jag skulle ändå vilja lyfta fram just den mu-
sikaliska särarten som upphovsrätt betraktad. Jag tror
att det är viktigt, och jag tror inte att tiden är mogen
för staten att lämna detta ännu.
</anforandetext>
<intressent_id>0816380242014</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>151667</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0985/#anf165</protokoll_url_www>
</anforande>
