<anforande>
<dok_hangar_id>2348377</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0982</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:82 Torsdagen den 14 mars</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>82</dok_nummer>
<dok_datum>2002-03-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Information från regeringen om övertalig försvarsmateriel</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>information från regeringen</kammaraktivitet>
<anforande_id>00E083DA-818A-484D-95A2-C024540EA4CF</anforande_id>
<anforande_nummer>138</anforande_nummer>
<talare>OLA KARLSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Om kravet är låga kostnader för
kvittblivningen har jag full förståelse för att det blir
enklare för myndigheten att skjutsa ihop allting i
enstaka poster. Men det leder med nödvändighet till
att det blir väldigt få som kan vara med och bjuda på
materielen. Om man som riktlinje har låga kostnader i
stället för högt netto, påverkar det ju myndighetens
sätt att utforma försäljningen.
Jag skulle därför vilja upprepa frågan: Kan för-
svarsministern garantera att det här sättet att sälja
materiel leder till högsta netto för staten och försva-
ret?
</anforandetext>
<intressent_id>0464639640213</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>151392</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0982/#anf138</protokoll_url_www>
</anforande>
