<anforande>
<dok_hangar_id>2348373</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0978</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:78 Torsdagen den 7 mars</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>78</dok_nummer>
<dok_datum>2002-03-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 4 §) Vissa mineralpolitiska frå- gor (forts. NU10)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8D07B7A9-0000-4787-A135-F7B632383283</anforande_id>
<anforande_nummer>103</anforande_nummer>
<talare>OLA KARLSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Förvisso är det så att det är regeringen
som styr vilka propositioner som läggs fram. Jag
tycker att det vore intressant om K G Abramsson,
som har en något lite bättre kontakt med departe-
mentet än vad vi reservanter har, kunde förklara vad
det är som är så besvärligt och som gör att det måste
fördröjas så oerhört så länge som det faktiskt gör.
Vad är det som gör att det krävs ett och ett halvt år
efter avslutad utredning att komma med ett förslag
när man har ett så stort departement till förfogande?
Varför är det så svårt i klartext att stärka markägarnas
ställning inom minerallagens område?
</anforandetext>
<intressent_id>0464639640213</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>150805</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0978/#anf103</protokoll_url_www>
</anforande>
