<anforande>
<dok_hangar_id>2348371</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0976</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:76 Tisdagen den 5 mars</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>76</dok_nummer>
<dok_datum>2002-03-05 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2001/02:270 om in- tegrationspolitiken</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E03A150E-F5A6-453F-B57A-9BD1A8F69645</anforande_id>
<anforande_nummer>14</anforande_nummer>
<talare>GÖRAN LINDBLAD (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag ska bara kort kommentera det
Sten Andersson sade om huruvida kompetensen sitter
i munhålan eller inte. Problemet sitter nog snarare sju
centimeter norr om munhålan hos Sten Andersson.
Fru talman! Till statsrådet Sahlin vill jag när det
gäller entreprenaderna i Stockholms stad, som var
uppe allra sist, säga att jag tror att det bara är ett halvt
steg. Det löser inga problem. Man måste verkligen
flytta makten till den enskilda individen, dvs. en rik-
tig empowerment. Det ska vara den enskilde invand-
rade som ska ha makten att välja var han eller hon ska
få sin utbildning. Det blir inte bättre för att en kom-
mun eller någon annan organisation bestämmer var
all undervisning eller all vård ska upphandlas. Så kan
man inte göra. Man måste göra en verklig kund-
valsmodell. Då tror jag att vi kan nå betydligt längre.
Det vore bra om vi kunde komma överens om att
vi är beredda att flytta makten från politiker och väl-
menande tjänstemän i vad jag brukar kalla en elän-
desindustri av projekt till människorna själva.
När det gäller storstadspengarna och projektsats-
ningarna måste vi ändå vara överens om att det inte
har blivit något bestående resultat, Mona Sahlin. I
värsta fall har man byggt grillar på Fittja äng, eller så
har man lämnat kvar parkbänkar och träd. Det har
sysselsatt vita gravt medelålders projektledare. Jag
vet att jag har hävdat det tidigare i debatter oss emel-
lan. Dessvärre är det så.
Jag vill att man prövar nya saker, men att man gör
det långsiktigt och att man flyttar över makten från
den ordinarie beslutsapparaten till de människor som
det verkligen gäller.
När det gäller lagstiftningen och diskrimineringen
i arbetslivet och näringslivet är det naturligtvis så att
näringslivet måste ta ett större ansvar. På samma sätt
måste den offentliga sektorn göra, där tendensen till
diskriminering är tydligare än i det privata näringsli-
vet. Båda har ett ansvar. Vi har som politiker också
ett ansvar för att gå ut och marknadsföra den håll-
ningen meddetsamma, så att fördomar inte sätter sig
fast.
</anforandetext>
<intressent_id>0870805820217</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>150300</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0976/#anf14</protokoll_url_www>
</anforande>
