2348369 GP0974 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:74 Fredagen den 22 februari 2001/02 74 2002-02-22 00:00:00 Aktuell debatt: Situationen inom den svenska äldreomsorgen aktuell debatt F4E34558-4300-4D03-BE3A-622F63C8F03C 2 Socialminister LARS ENGQVIST (s) s Fru talman! Fru Ewers är 94 år. Förra året flyttade hon in i det nya äldreboendet i Landskrona. Du ska bara veta hur bra jag har fått det - hjälp med allt jag behöver och kär personal - sade hon när jag besökte äldreboendet för några dagar sedan. Hon fortsatte: Men det bästa av allt är min lägenhet. Så visade hon stolt den personligt och vackert inredda lägenheten med fönster ut mot trädgården. Samma stämning mötte jag dagen efter när jag be- sökte äldreboendet Trevnaden i Malmö. Det var vårdtagare som berättade om åldrandets bekymmer och ängslan, men också om vänligt bemötande och trivsel. En kvinna visade också där stolt sin lägenhet och pekade på väggen. Tavlan där, sade hon, är Grindslanten. Jag vill ha den där för att visa hur det var förr. Då var det de starka som tog för sig. Jag mötte personal som berättade om det tunga och svåra uppdraget, men också om hur de numera själva bestämmer över arbetstiden och för dialog om hur vården ska förbättras. Jag mötte anhöriga som berättade om sin ängslan och om behovet av aktiva kontakter med personalen, men också om att de fak- tiskt trodde att föräldrarna kände trygghet i det nya boendet. Detta är den ljusa sidan av äldreomsorgen. Vi vet att den gäller för stora delar av vården. En lång rad kvalitetsmätningar och intervjuundersökningar visar att de allra flesta vårdtagare och anhöriga är mycket nöjda. Vi vet att personalen inom äldreomsorgen gör ett fantastiskt arbete, som alltför sällan uppmärk- sammas. Men det finns också en annan, mörkare sida. Den handlar om äldre som möts med respektlöshet och inte får den vård de har rätt till. Den handlar om up- penbara fall av vanvård. Den handlar också om anhö- riga som oroar sig över vården och som känner att ingen lyssnar på dem. Den handlar om personal som känner otrygghet och stress och en rädsla för att tappa tålamodet. Med utgångspunkt från principen om nolltolerans - vi accepterar inte ett enda fall av vanvård - har vi under de senaste åren byggt upp ett system för kvli- tetssäkring. Det förutsätter att kommunerna arbetar med kvalitetsutveckling och förbättrar rutinerna. Det förutsätter kompetensutveckling, förbättring av ar- betsförhållandena för personalen och dialog med alla berörda. Kvalitetssäkringen bygger numera också på en skyldighet för all personal att anmäla alla eventuella missförhållanden. Den kräver en kompetent och om- fattande tillsyn. Under de senaste åren har antalet anmälningar ökat. På ett sätt är det glädjande. Många har befarat att den nya lagen inte skulle fungera och att anställda, men också vårdtagare och anhöriga, skulle vara rädda för att påpeka brister. Det ökande antalet anmälningar kan i varje fall i medierna tas till intäkt för att kvaliteten försämras, men det handlar i själva verket om att alltfler vågar och vill påpeka bristerna. Även om vi ibland kan beklaga den något förenklade medierapporteringen bör vi inse att vi aldrig kan komma till rätta med problemen genom tystnad. Det är bara med offentlig debatt och rejäl uppmärksamhet som vi kan skapa förbättringar. Ta Polhemsgården i Solna som exempel. Pol- hemsgården, som drevs av ett privat vårdföretag, blev något av en symbol för misslyckanden i äldreomsor- gen. Det var där Sarah Wägnert arbetade när hon anmälde vanvården. Det var också Sarah som fick ge namn åt den nya lagen. Men Polhemsgården kan också bli en symbol för hur man kan vända utvecklingen och hur man kan se anmälningar om brister som en utmaning att gemen- samt skapa något nytt och bättre. Jag besökte Polhemsgården i höstas. Verksamhe- ten drivs nu av kommunen. Personalen och ledning- en, som kommunen samarbetar med ett privat företag kring, pekar nu på hur man systematiskt arbetar med förbättrade rutiner, utveckling av personalen, förbätt- rade kontakter med sjukvården och dialog med anhö- riga. Så sade de: Nu har vi ett mål. Polhemsgården ska bli det bästa äldreboendet i Sverige. Att garantera alla en god äldreomsorg är en av vå- ra stora politiska utmaningar. Det är ett arbete som omfattar såväl de äldre själva som personalen och de anhöriga. Det omfattar de äldre för att de ska ha rätt till en vård och omsorg i trygghet och värdighet. Det omfattar personalen för att den ska ha rätt till goda arbetsförhållanden och utvecklingsmöjligheter i ar- betet. Det omfattar de anhöriga för att de ska känna trygghet och veta att deras nära har det bra. För detta krävs resurser, personal med rätt kun- skaper, en effektiv tillsyn från samhällets sida och ett ökat samarbete med brukar- och anhörigorganisatio- nerna. För det första är resursfrågan avgörande. Vi ska gemensamt ta ansvar för tryggheten på äldre dagar. Äldreomsorgen är en samhällelig angelägenhet och ska vara ett kommunalt ansvar. Medborgarna måste kunna förlita sig på att samhället klarar att erbjuda en god äldreomsorg och att detta ska gälla för alla. Det är behovet och inte den enskildes ekonomiska villkor som ska vara avgörande. Detta är grundläggande i min syn på äldreomsorgen. Under senare år har stora resurser tillförts äldre- omsorgen. Det har skett genom ökade generella stats- bidrag och särskilda satsningar. Genom den natio- nella handlingsplanen för äldrepolitiken avsattes resurser till fortbildning av arbetsledare och utveck- ling av anhörigstöd. Inom ramen för den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjuk- vården tillförs kommunerna under de närmaste åren 2,7 miljarder kronor för att förstärka sjukvårdsinsat- serna i äldreomsorgen. Regeringen föreslår nu också att ytterligare nästan 3 miljarder kronor ska gå till kommunerna för att de ska kunna anställa mer perso- nal. Det är viktigt om man vill skapa trygghet i äldre- omsorgen. Men i framtiden kommer det att krävas ytterligare resurser för att man långsiktigt ska kunna trygga äldreomsorgen. För det andra är tillgången till personal en förut- sättning för att det ska gå att skapa en god äldreom- sorg. Det gäller att kunna rekrytera personal, att per- sonalen stannar kvar och att arbete inom äldreomsor- gen ses som ett attraktivt yrkesval. Det handlar också om att de anställda inom äldreomsorgen har den ut- bildning som behövs. Ofta talas det om att det är kris i äldreomsorgen, om stora nedskärningar och om personalflykt. Den bilden är inte riktigt sann. I dag arbetar ca 300 000 människor inom äldreomsorgen. Mellan år 1995 och 2000 ökade antalet anställda, med 29 000 årsarbeten, inom den kommunala äldreomsorgen. Inom många kommuner pågår ett ambitiöst arbete med rekryte- ringsfrågorna. Satsningar görs också på vidareutbild- ning av personalen. Men personalsituationen är likväl bekymmersam, och det har att göra med de totala resurserna. Låga löner för ett krävande arbete gör att för få ungdomar söker sig till gymnasieskolans vård- och omsorgsprogram. Oregelbundna arbetstider, svårigheter att få heltidstjänster och brist på inflytan- de över sin arbetssituation är andra orsaker till att många hellre väljer att arbeta inom andra yrken. Jag ser mycket allvarligt på detta. Därför har jag bjudit in de fackliga organisationerna för att i nästa vecka lyssna till deras synpunkter på hur rekryte- ringsfrågorna ska kunna lösas. Vi ska då särskilt dis- kutera svårigheterna att anställa utbildad personal. Jag är medveten om att det i första hand är kommu- nerna som har arbetsgivaransvaret, men jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar på vilket sätt staten kan ge ökat stöd till kommunerna. För det tredje krävs det en effektiv tillsyn för att man ska kunna garantera kvalitet och trygghet i äld- reomsorgen. Med den nya socialtjänstlagen har läns- styrelsernas möjlighet att utöva tillsyn utökats. Läns- styrelserna har också fått mer resurser. Socialstyrel- sen arbetar för att utveckla tillsynen. Den kunskap som kommer fram i länsstyrelsernas tillsynsverksam- het måste i större utsträckning föras ut och användas i metodutvecklingen inom verksamheterna. Kunskapen om lex Sarah behöver spridas. Utöver den lagstiftning som nu gäller och det ut- vecklingsarbete inom tillsynen som pågår anser jag att den enskildes ställning behöver stärkas även på andra sätt. Att förbättra systemet för hur klagomål och synpunkter på t.ex. bemötandet hanteras är ett ytterligare steg för att skapa en god äldreomsorg. För det fjärde vill jag ta upp de anhörigas berätti- gade krav på äldreomsorgen. De har all rätt att för- vänta sig att de som står dem nära får en god om- vårdnad. Jag har full förståelse för den oro som anhö- riga känner när de hör talas om missförhållanden. Vi behöver ta till vara den kunskap och det engagemang som finns hos anhörigorganisationerna. Jag är glad över att kunna berätta att regeringen nu har fattat beslut om att tillsätta en särskild arbetsgrupp som ska kartlägga förhållandena i samhället för personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Arbetet ska ske i samverkan med sakkunniga på socialtjänstens område och på hälso- och sjukvårdsområdet och med repre- sentanter för de anhöriga. Till arbetsgruppen ska också knytas forskare på området. Fru talman! I denna debatt är de borgerliga parti- erna skyldiga att svara på en enkel fråga. De vill ju alla sänka skatterna med många miljarder. Längst går Moderaterna som vill sänka skatten i år med 42 mil- jarder, nästa år med 63 miljarder och 2004 med 80 miljarder kronor. Den offentliga sektorn, som ska finansiera framtidens äldrevård, ska alltså få kraftigt minskade resurser. Den enkla frågan är: Kan vi få bättre äldreomsorg med färre anställda? 0763673691509 N 2010-01-01 00:00:00 150270 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0974/#anf2