<anforande>
<dok_hangar_id>2348367</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0972</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:72 Onsdagen den 20 februari</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>72</dok_nummer>
<dok_datum>2002-02-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Handikappolitik </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>0535742D-3A1E-4F4D-B8FE-BC61E8DF05B7</anforande_id>
<anforande_nummer>204</anforande_nummer>
<talare>LARS ELINDERSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag tänker inte diskutera socialför-
säkringsutskottets betänkande utan ska hålla mig till
det betänkande vi diskuterar här. Det finns säkert
möjlighet att i andra sammanhang diskutera både
sjukskrivningsregler och ersättningsbestämmelser.
Jag håller mig alltså till detta betänkande.
Jag vill först säga när det gäller hjälpmedelsga-
rantin att huvuddelen av kostnaderna för våra hjälp-
medel totalt sett i landet ligger på den kommunala
budgeten. Jag delar Catherine Perssons uppfattning
att det i framtiden förmodligen kommer att behövas,
oavsett vilket system vi har, mer resurser för att ut-
nyttja ny teknik inom hjälpmedelsområdet. Som det
är nu, är det stora problem med den byråkrati som
åstadkoms genom det system vi har. Vi får ta ett steg
i taget.
Genom att samordna de olika budgetposterna för
hjälpmedel, inklusive bilstödet, kan vi så småningom
också få ett bättre begrepp om hur mycket resurser vi
totalt behöver. Den dag vi har en hjälpmedelsgaranti,
när vi kan bedöma den enskildes behov och ge den
enskilde möjligheter att genom antingen landstingets
eller kommunens hjälpmedelscentral införskaffa de
hjälpmedel han behöver, eller om det finns bättre och
billigare sådana, t.ex. talande termometrar, utanför
det offentliga systemet tror jag att det blir billigare
och effektivare.
När det gäller den enskildes rättssäkerhet och den
enskildes möjligheter att civilrättsligt få sin rätt god-
känd skulle jag vilja rekommendera - även om jag
vet att det finns invändningar mot den civilrättsliga
lagstiftning som nästan alla andra västländer har på
handikappområdet - att man åker och tittar på hur det
ser ut t.ex. i USA och England. Det är inte så att nå-
gon med goda förutsättningar kan gå till domstol. Det
kan man göra i Sverige, om man har goda ekonomis-
ka möjligheter, och civilrättsligt pröva sina rättigheter
gentemot kommunen eller en privat fastighetsägare.
Där garanterar staten den enskilde juridiska möjlig-
heter att få sin rätt tillgodosedd. Där kostar det stora
pengar för fastighetsägare och för näringsidkare att
diskriminera funktionshindrade. Här i Sverige riske-
rar man bara att få ett åläggande, och det kostar ing-
enting. Det är därför det går så sakta hos oss.
</anforandetext>
<intressent_id>0905755961314</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>150147</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0972/#anf204</protokoll_url_www>
</anforande>
