2348367 GP0972 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:72 Onsdagen den 20 februari 2001/02 72 2002-02-20 00:00:00 Handikappolitik A20412F1-9FFB-483A-BAD0-FA8E1B464B51 199 ESTER LINDSTEDT- STAAF (kd) kd Herr talman! Jaha, nu står vi här igen - med, som vi tycker, samma yrkanden, samma reservationer och samma motioner. Det kan verka obegåvat. Eller vad kan det bero på? Vi har stiftat massor med lagar i den här riksdagen. Men som det har sagts här i kväll fun- gerar det ju inte alltid så i verkligheten som vi skulle önska och som vi avser att effekten ska vara av de lagar vi stiftar. Den första lagen om tillgänglighet i kollektivtrafi- ken för funktionshindrade kom redan 1979. Men effekten har inte varit särskilt synbar. Det som skett har kommit till dels på grund av de funktionshindrade själva, dels på grund av den tekniska utvecklingen. Man har vissa synpunkter på hur ett modernt fordon ska se ut. Fordonstillverkarna själva har också upp- täckt att fordon kan vara bekväma för alla, och man vill ju vara kundtillvänd. Man vill ha kunder så att man tjänar pengar, och det är väl meningen. Precis som vi har hört här tidigare är vi egentligen ganska överens. Ändå är det rätt många motionsyr- kanden. Det beror på att vi ser på verkligheten och inte tycker att det fungerar bra. På de flesta yrkanden svarar utskottet bra, tycker jag. Och faktiskt rör sig verkligheten lite här och var. Det redovisas i betän- kandet. Som Vänsterpartiet här har framfört har även Kristdemokraterna t.ex. motionerat om en manual för brukarrevision för att kvaliteten ska kunna granskas ur ett brukarperspektiv i olika delar av landet. Här är saker på gång; det har vi kunnat konstatera vid bered- ningen i utskottet. Vi delar alltså reservation nr 9 tillsammans med Vänsterpartiet. Sedan har vi återigen motionerat om rätt till tolk- ning för funktionshindrade. Då tänker man ju mest på döva, men också människor med andra kommunika- tionshinder kan behöva tolkning. Lagändring kan behövas. Utskottet konstaterar i huvudsak att statsbi- draget till dövtolkning är snedfördelat. Det är nu fördelat per invånare, medan de tolkningsbehövande, i alla fall de hörselskadade, av olika skäl inte är jämnt fördelade i befolkningen. Detta ger man nu regering- en i uppdrag att se över, och det tycker vi är bra. Något rör det sig alltså, men detta skulle behöva ske något mer skyndsamt, tycker vi. Man hänvisar till att riksdagen för ett år sedan gjorde ett tillkännagivande till regeringen om rätten att kunna använda teckenspråk. Men det gäller som sagt inte bara teckenspråk. Det går långsamt men dock framåt. Här har vi en reservation, nr 15. Rubri- ken är Rätt till teckenspråkstolk, men egentligen har vi formulerat det som att det gäller andra funktions- hinder också. Det är dock detta som ligger längst fram. Det finns ju också en lagstiftning om att man har rätt till detta, och därför tycker jag att det är be- svärande att det inte fungerar som det ska. Habiliteringen har berörts. Det är självklart att den ska fungera, men gör den det? Vi har ju föreskrifter, och vi har landsting som ska sköta detta. Både habi- litering och rehabilitering är bitvis dåligt tillgängliga. För vissa åkommor är det svårt att få tillgång till rehabilitering. Den är också ganska arbetsinriktad, så den som behöver rehabilitering mest för att helt en- kelt må så bra som möjligt i sin åkomma har sämre möjligheter att komma till. Detta tar vi upp i reserva- tion 16. Utskottet hänvisar till att det ska vara en samman- hållen rehabilitering, och man redogör för pågående arbete. Men det fungerar inte bra. Vi har i dagarna fått brev från parkinsonpatienter som inte tycker att de får den rehabilitering de behöver. Många av dem är i arbetsför ålder, men de flesta är inte det. Kristdemokraterna har också åter motionerat om en utredning om effekten av stöd enligt LSS och socialtjänstlagen. Där tycker jag att utskottet svarar dåligt eller inte alls. Man tycker inte att man ser något behov av en sådan. Men senast i helgen var jag i kontakt med föräldrar som tyckte att detta fungerade väldigt dåligt. De kastades mellan de här två olika sakerna, dvs. LSS och socialtjänstlagen. Det blir dyrt för dem, och de visste inte riktigt vad de kunde räkna med eller kräva. Det fungerar inte så bra som vi tror när vi läser våra papper, lagar och bestämmelser. Alltså behöver man alltså se över det. Även om detta har vi en reservation. Särskilt kommer detta till synes när det gäller för- äldrar till funktionshindrade barn. Detta har jag tagit upp förut. De har en väldigt arbetsam situation. De - och ni får säga vad ni vill i jämställdhetsfrågor, men oftast är det mammorna - är väldigt uttröttade och har en utbredd ohälsa. Ofta möts de av oförståelse från t.ex. försäkringskassan för sin totala arbetssituation. Därför vill vi att de ska få mera stöd och att detta ska uppmärksammas mer. Detta tar vi upp i reservation 25, som jag vill yrka bifall till. Föräldrar ska, förutom att sköta den dagliga vården och tillsynen, samordna och sköta kontakterna med alla offentliga organ och andra som finns med runt familjen till det funktionshindrade barnet. Det kan handla om sjuk- och tandvård, försäkringskassa, barnomsorg och skola, LSS-handläggare, hjälpme- delsdistributör, kontaktfamiljer, korttidshem m.m. Rehabiliteringen av sjukskrivna föräldrar fungerar inte eftersom det är situationen kring barnet som är den egentliga orsaken, och den blir ju inte avhjälpt av att man försöker rehabilitera föräldrarna. Givetvis kan man se till att de får tillfälle till motion och rekrea- tion, men orsaken finns ju kvar. När det gäller reservation 23 blev det en lapsus. Där skulle vi ha varit med. Det gäller funktionshind- rade kvinnor som utsätts för våld. Den reservationen brukar vara med, och vi brukar också vara med på den. Som sagt: Verkligheten är sådan att motioner, yr- kanden och reservationer återkommer. Nu får vi se som vi kan förbättra detta det kommande året så att vi slipper upprepa det igen. 0558392779801 N 2010-01-01 00:00:00 150142 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0972/#anf199