2348363 GP0968 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:68 Onsdagen den 13 februari 2001/02 68 2002-02-13 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 07C32200-08E9-434E-8C09-1E02F1A84F7D 45 CARINA HÄGG (s) s Fru talman! Vi har i dag i kammaren lyssnat på utrikesminister Anna Lindh som å regeringens vägnar har avlämnat den utrikespolitiska deklarationen för år 2002. Det finns många delar i deklarationen som jag vill utveckla synpunkter kring, men jag får prioritera. Då griper jag tag i det som framfördes om att rege- ringen stöder FN:s domstol om Rwanda. Längre fram sades att det är bra att fler länder själva tar itu med sitt förflutna. Krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten måste bestraffas. Det är nödvän- digt för att värna rättssamhället, förhindra nya dåd och underlätta försoning. Fru talman! Så långt är jag naturligtvis helt över- ens med det som sades här. Väldigt mycket görs i denna riktning. Men jag har ett frågetecken. Det gäl- ler Rwanda, de tusen kullarnas land. Det är det vackra land, som också i sin historia rymmer mycket grym- het. Jag vill ställa en fråga, som jag hoppas når fram till UD. Gömmer sig personer i Sverige misstänkta för att deltagit i folkmordet i Rwanda 1994? Den frågan har jag fått, och jag har sedan försökt att ställa frågan vidare utan att fram till i dag ha kunnat få ett tillfreds- ställande svar. Frågan är så allvarlig att vi måste gå till botten med den. Vad jag förstår gömmer sig personer som miss- tänks för delaktighet i folkmordet inom EU:s gränser. Därigenom blir Italiens, Belgiens, Frankrikes och några andra länders brist på agerande även vårt an- svar. Vi har ett gemensamt ansvar för dessa frågor inom EU. Schengenavtalet gör det möjligt att resa inom EU. Dessa personer uppges röra sig mellan länderna. Vi har på flera plan ett gemensamt ansvar för denna fråga inom EU. Jag vill omigen understryka detta. Jag förväntar mig ett svar från regeringen rörande båda dessa frågor - gärna i min mejl redan i morgon. Fru talman! När jag ändå är inne på temat frågor till regeringen, vill jag också ta upp en fråga som jag hade hoppats skulle vara besvarad i samband med ett besök som jag gjorde till Rwanda för en vecka sedan. Tyvärr har inte det avtal trätt i kraft mellan Sverige och ett land som skulle kunna vara Schengenackre- diterad vad gäller visumansökningar till Sverige. Det är viktigt att detta träder i kraft så snabbt som möjligt. I dag tar det minst tre veckor att få ett visum till Sve- rige, samtidigt som Rwanda har slopat visum för oss svenskar. Det bör vara en enkel sak att fixa. Detta är oerhört viktigt för att underlätta kontakter för bl.a. parlamentariker. Nyligen var en grupp kvinnliga parlamentariker från det rwandiska parlamentet på besök här. Ömsesidigt utbyte mellan olika delar i det civila samhället - t.ex. kyrkor och idrottsföreningar - måste underlättas. Där är visum en viktig del. Inte sällan blir det avsevärda kostnader som kan utgöra hinder för ett utbyte. Jag sade att jag hade varit i Rwanda. Det kom en inbjudan från UNDP:s nordiska kontor till några av oss nordiska parlamentariker att delta i en resa. Jag själv hade förmånen att få ta del av denna studieresa tillsammans med företrädare från oppositionen och norska kolleger - också från utrikesutskottet. Vi hade tillsammans möjlighet att fokusera på frågor gällande demokratiskt styrelseskick, social stabilitet, förso- ningsprocessen och hiv/aids. Vi mötte regeringsrepresentanter och oppositio- nen, och vi besökte naturligtvis parlamentet och tal- mannen. Vi samtalade vid flera tillfällen med parla- mentariker. Vidare besökte vi institutioner och mötte internationella organisationer som finns på plats - även svenska utsända från Pingstkyrkan i Norrkö- ping. Det var ett brett program som även möjliggjor- de besök i olika delar av landet. Varför räknar jag upp det här besöksprogrammet? Jag tror att det är viktigt att som parlamentariker få tid och möjlighet att få bred information. Utan bred information från ett så pass komplicerat land som Rwanda är det omöjligt att förstå inte bara landets historia utan framför allt också dess framtid. Sverige är den tredje största givaren till UNDP per capita och den femte största givaren totalt. Tillsammans står de nordiska länderna för nära en tredjedel av UNDP:s totala budget. Självklart ska vi följa upp vårt bistånd. UNDP:s kontor i Kigali visade sig vara ett professio- nellt skött kontor. Det är roligt att kunna ha ett posi- tivt exempel att peka på. Det är inte alltid när vi reser ut som vi känner att allt fungerar så väl, att persona- len är så kunnig och har den största förståelsen och kunskapen om hur folk lever i vardagen. Det räcker inte att kunna huvudstadens politiska korridorer, man måste också ha andra referenspunkter. Så långt var det positivt. Vid en historisk tillbakablick tror jag allmänt att en del av de misstag som har gjorts beror på just det faktum att alltför få parlamentariker har haft möjlig- het att på ett aktivt sätt följa upp och själva granska och utvärdera biståndsinsatser. Rwanda är under ytan ett djupt traumatiserat land. Men skillnaden från mitt besök i Kigali för tre fyra år sedan är påtaglig. Det är påtagligt tryggare i Rwanda i dag. Jag är lika lite orolig i Rwanda som i min egen hemstad. Så var det inte vid mitt förra besök. Atmos- fären är starkt förändrad till det bättre, och man kan se hus som restaureras och nya hus byggas. Vardags- livet har kommit i gång. Det finns dagliga rutiner. Rutiner skapar struktur i människors liv. Fru talman! Rwanda är ett litet land - lika litet som mitt landskap Småland - men har åtta miljoner invånare. Landet är ett jordbrukarsamhälle som i dag inte är självförsörjande på basmat som t.ex. bananer. Landet är tätbefolkat, och all jord är redan uppodlad. Visst går det att effektivisera jordbruket ytterligare, och visst behövs en landreform. Landsbygden är huvudsakligen ett kontantlöst samhälle. Ett småska- ligt näringsliv behöver utvecklas, och det behöver skapas arbetstillfällen utanför jordbrukssektorn för att på så sätt skapa förutsättningar för den landreformen som behövs. Många har i dag i Rwanda inte tillgång till fullvärdig kost, och det behövs inte mycket av torka eller tillväxt för att svälten ska stå för dörren. Livet är skört. Det gäller att skapa förutsättningar för investe- ringar. Det är många frågor som regeringen och par- lamentet måste arbeta med. Frågorna är uppe på deras egna agendor. Rwanda är en gammal stat. Den är inte skapad av kolonialmakterna. Det är ett gammalt feodalt kunga- döme som kolonialmakterna tog över. Det är ett land som förvånade kolonialmakterna då det var så väl organiserat och fungerade väl. På så sätt finns det en traditionell samhällsstruktur att utgå från när ett de- mokratiskt samhälle ska byggas upp. Samtidigt finns det i den här strukturen sådant som underlättade och blev ett redskap vid folkmordet. Man behöver decentralisera och bryta ned en del av dessa traditionella strukturer. Ett arbete med detta pågår också. Vi som i vårt politiska arbete försökt få till stånd rätt marginella organisationsförändringar inser vilka svårigheter som landet står inför och vilket stöd man där behöver från omvärlden. Vi bearbetar här i Euro- pa fortfarande Förintelsen, som inträffade för över 50 år sedan, medan folkmordet i Rwanda skedde så sent som 1994. Under 100 dagar dödades drygt en miljon invånare. Två miljoner flydde till grannländerna och en miljon blev internflyktingar. Nära 150 000 perso- ner som misstänks ha deltagit i folkmordet fyllde på fängelserna. Vi måste försöka men kan aldrig helt förstå vad som hände 1994. Vi har hyst starka önskemål om att regeringen skulle besöka Rwanda och angränsande område av Afrika. Jag har nu också starka förhopp- ningar om att så kommer att ske. Jag tycker att det är alldeles nödvändigt att Sverige höjer sin profil i det här området. Vi bör skapa oss en bild av det, och vi bör driva dessa frågor i EU. Jag återkommer när det gäller att forma en lite aktivare politik i området. 0600928907216 N 2010-01-01 00:00:00 149733 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0968/#anf45