<anforande>
<dok_hangar_id>2348355</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0960</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:60 Onsdagen den 30 januari</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>60</dok_nummer>
<dok_datum>2002-01-30 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>48DACD85-28AA-4B9D-B2E1-136AD6ABCCD9</anforande_id>
<anforande_nummer>131</anforande_nummer>
<talare>TANJA LINDERBORG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Ja, då har jag nog helt missförstått
vad Viviann Gerdin menar. Automatisk gemensam
vårdnad inträder ju när barnet har fötts, efter en fader-
skapsbekräftelse, och det oavsett om det har före-
kommit våld eller inte. Det innebär att om det före-
kommer våld i det här måste mamman, oftast är det ju
faktiskt mamman, gå till domstol för att begära en-
skild vårdnad. Det innebär att antalet vårdnadstvister
kan komma att öka.
Jag ser det så här: Det är ju ändå 95 % som har
gemensam vårdnad. Det är jättebra. Vi har tagit ett
enormt stort kliv mot att ta ett gemensamt ansvar för
våra barn. Men beträffande de här fem procenten ser
jag det som att den lagstiftning som vi har nu får vara
en skyddslagstiftning för de barn som faktiskt lever
under svåra förhållanden eller riskerar att göra det
eller som en skyddslagstiftning för de kvinnor som
har fått barn med våldsverkare. Så ser jag det.
</anforandetext>
<intressent_id>0489462966700</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>149074</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0960/#anf131</protokoll_url_www>
</anforande>
